Trettio tappra...

Tillsammans med tre kollegor och en son åkte jag idag till Sundsvall för att begå allsvensk premiär...

Och vilken premiär det blev! Redan i tionde minuten nickade Isaac in ettan via ribban och efter nittio minuter stod det tre noll till HIF! På borta-sektionen stod trettio tappra själar och sjöng så gott vi kunde. Kändes gott att få peka mot Sundsvallsklacken och sjunga: "varför sjunger inte ni???" och mötas av ett grymtande... Men det som värmde mest i hjärtat var två andra saker:

Dels den snälle korvgubben som gav (sic!) junior en hamburgare när pappa försökte förklara att "nä, du kan inte få någon - de tar inte kort här". Och dels alla sundsvallssupportrar som faktiskt log mot oss trettio när vi tågade mot bilar, bussar och pubar sjungande och jublande genom Sundsvall.

Jag är glad att ramsan "Åh Nn stad är full av skit" ändrades till "Åh Sundsvalls stad - är full av snö". För, som någon uttryckte det: "de är ju så förbannat trevliga i den här stan, och tjejerna är ju snygga - vi kan inte dissa den här menlösa stan".

Fotboll förbrödrar och det är med sorgset sinne jag inser hur långt det är till Olympia. Men låt oss drömma oss bort för ett slag:

Då kanske vi kan förflyttas i sinnet till en sensommarkväll på Olympia, när läktarna gungar med sång i stil och klass, utan trumma:
När jag var ung och utan vett
Jag fråga’ vem är nummer ett
Min far han sa, att alla vet
Vi följer Skånes Stolthet
Vi är HIF, vi är HIF
Vi är HIF, vi är HIF
Vi är HIF, vi är HIF
Vi är HIF, vi är HIF"
Kanske är drömmen så bra att speakern i den annonserar: "Matchen är slut och HIF har slagit M*F (jag måste göra så med svordomar, jag är ju trots allt präst) med fyra noll!"

Åh, vad jag längtar!!!

Technorati-taggar: Helsingborgs IF,fotboll,allsvenskan,GIF Sundsvall

Det ska ju börja någonstans...

Så har det börjat; mitt liv i bloggosfären! Jag som ju egentligen är ganska skeptiskt inställd till det som bloggandet står för. För; varför skall du läsa detta? Du vet inte om jag är klok eller vettlös, god eller ond, rolig eller tragisk. Det som skrivs i bloggvärlden är som en snabb zappning av tyckande som snurrar förbi, utan djup, utan referenser, utan analys.

Alltså - helt perfekt för den postmoderna människan.

Jag skriver ibland krönikor i en lokal reklamfinansierad tidning. Alltsom oftast funderar jag på varför vissa människor (Jag, Helle Klein, och Jarl Alfredius t.ex.) har rätt att tycka. Medan andra människor inte har det. Det jag skriver i mina krönikor är ju egentligen bara tyckande, och tyckande brukar ha en relativt kort livslängd. Varför skall jag ha rätt att tycka och få mitt tyckande läst när så många andra människor har intressanta saker att säga men ingen medial röst? Så har jag tänkt många gånger inför mina krönikor.

Men sen slog det mig, bloggar är ju faktiskt ganska demokratiska! Här har jag samma möjlighet att bli läst som alla andra. För att travestera Rev. Dr. Martin Luther King:

I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by their medial coverage but by the content of their blogs.

Bloggarna är kanske en del av den nya demokratin - vem vet?

Jag tror att det är så, och den här bloggen kommer att handla om stort och smått, om tro och tvivel om roligt och sorgligt.

Så ser jag det