Tillsammans med tre kollegor och en son åkte jag idag till Sundsvall för att begå allsvensk premiär...
Och vilken premiär det blev!
Redan i tionde minuten nickade Isaac in ettan via ribban och efter nittio minuter stod det tre noll till HIF! På borta-sektionen stod trettio tappra själar och sjöng så gott vi kunde. Kändes gott att få peka mot Sundsvallsklacken och sjunga: "varför sjunger inte ni???" och mötas av ett grymtande... Men det som värmde mest i hjärtat var två andra saker:
Dels den snälle korvgubben som gav (sic!) junior en hamburgare när pappa försökte förklara att "nä, du kan inte få någon - de tar inte kort här". Och dels alla sundsvallssupportrar som faktiskt log mot oss trettio när vi tågade mot bilar, bussar och pubar sjungande och jublande genom Sundsvall.
Jag är glad att ramsan "Åh Nn stad är full av skit" ändrades till "Åh Sundsvalls stad - är full av snö". För, som någon uttryckte det: "de är ju så förbannat trevliga i den här stan, och tjejerna är ju snygga - vi kan inte dissa den här menlösa stan".
Fotboll förbrödrar och det är med sorgset sinne jag inser hur långt det är till Olympia. Men låt oss drömma oss bort för ett slag:
Då kanske vi kan förflyttas i sinnet till en sensommarkväll på Olympia, när läktarna gungar med sång i stil och klass, utan trumma:
När jag var ung och utan vett
Jag fråga’ vem är nummer ett
Min far han sa, att alla vet
Vi följer Skånes Stolthet
Vi är HIF, vi är HIF
Vi är HIF, vi är HIF
Vi är HIF, vi är HIF
Vi är HIF, vi är HIF"
Kanske är drömmen så bra att speakern i den annonserar: "Matchen är slut och HIF har slagit M*F (jag måste göra så med svordomar, jag är ju trots allt präst) med fyra noll!"
Åh, vad jag längtar!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar