Vilken skitdag!!!

Denna dag - ett liv, som Maddickens pappa brukade säga... Men om mitt liv är en dag så får jag hoppas att högre makter väljer en annan dag som måttstock!

Det började starkt i morse med att jag väcktes av ett telefonsamtal från fyra damer som stod och väntade på mig i en bil som skulle köra söderut. Med ett vrål hoppade jag ur sängen och startade min dag utan att ha vaknat.

Försenad, hungrig och less kom jag försent till residensstaden där jag tvingades lyssna på ett tråååkigt föredrag om saker jag redan visste... Hela arbetsdagen gick och jag kunde inte skaka av mig känslan av att jag faktiskt istället kunde fått något vettigt gjort!

Väl hemkommen tänkte jag sätta mig och titta på någon av de tolv krigsfilmer som jag köpte i en billig box på OnOff igår... Vad händer? Jo Xboxet klappar ihop. Ringer snabbt Microsoft och får reda på att det kommer att kosta mig en tusenlapp och ta fyra veckor att laga! FYRA VECKOR!!! Jag kan inte vara utan film och TV-spel i fyra veckor!!!

Skitsamma tänker jag, och börjar räkna ihop mina räkningar... det skulle jag inte ha gjort - om vi säger såhär; alla jag känner kommer att få hemslöjd i julklapp! Billig hemslöjd! Typ origami av papper som jag snott från återvinningskorgen på jobbet!

Och sen, som lök på laxen, tycks alla kompisar vara upptagna ikväll... både på msn och telefon! Sonen är hos mamma och hunden har varit magsjuk snart en vecka så han vill gå hem efter fyra minuter utomhus - hemma ligger han bara i en liten hög och sover...

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta... men jag väljer att skratta - för, om man skall vara helt ärlig, så är alla ovan nämnda problem i princip I-landsproblem. Jag är frisk, jag har mat på bordet och jag tror fortfarande att det finns folk som tycker om mig!

Ny dag imorgon, och den kommer garanterat att bli bättre än idag!

Gonattpussar på edra knän!

Rev.D

Gullunge!

Eftersom jag strävar efter "Father of the Year" utmärkelsen vid årets hem och skola-gala så har jag investerat i ett GuitarrHero World Tour till min son... (okej okej, jag erkänner - det var lite till mig också...)

Men iallafall...

Vi har spenderat helgen framför TV´n sonen och jag - förutom när jag jobbat lite...

Man blir vansinnig!!!

Jag kan spela lite gitarr, lite bas och lite trummor... i verkligheten alltså.

Gitarren och basen i spelet går att lära sig, handen går lite åt fel håll gentemot vad man är van vid från verkligheten, men det finns ändå nån slags känsla av att faktiskt spela på riktigt...

Men trummorna! Jag blir tokig!

Jag ser förmodligen ut som en parkinssonpatient på speed i mina tappra försök att slå där de olika prickarna dyker upp... Medan Niklas lekande lätt slår pappa gång efter gång efter gång...

Så - efter några timmars spelande är jag less och säger: Nu vill jag inte spela trummor mer! Varpå sonen säger: men snälla pappa - du ser så rolig ut!

Tack för den!

Någon minut senare går jag på toaletten och sonen fortsätter spela själv... Plötsligt hör jag en upphetsad tioåring hojta: "pappa pappa - kom, det är såååå cooolt!!! Det är en sån där... flygplansfärja i spelet!

Jag hastar ut från toaletten och undrar om det är nåt slags rymdskepp sonen försöker beskriva... Kommer ut och får se ett hangarfartyg!

Logiken är obestridlig - den enda båt Sonen befunnit sig på är färjorna som går mellan Helsingborg och Helsingör. Och i ett ivrigt tillstånd gör man om svåra ord som hangarfartyg till något man hjälpligt kan relatera till när man är tio - en flygplansfärja!

Nu går jag och lägger mig - övertygad om att just jag välsignats med världens sötaste, smartaste och roligaste unge!

Rock on!

Rev.D

Den moderna tidens avlatsbrev

Varje månad betalar jag en summa pengar för att döva mitt samvete... Dessutom betalar min arbetsgivare in en summa till samma ändamål - allt för att jag skall kunna fortsätta lura och bedra mig själv!

Tvåhundraåttio kronor i månaden har jag betalat till ett gym som jag inte besökt sen i Juni!!! Men eftersom pengarna dras varje månad så kan jag ju hävda att "jag tränar ju på Step-In jag..."

Nu får det vara nog! Nu börjar vandringen mot beach -09! Jag skall se ut som en grekisk gud när solen tittar fram igen! Eller iallafall lite mindre som en Barbapappa!!! Man måste ju sätta upp realistiska mål har jag hört.

Ha ett hälsosamt liv!

Rev.D

Det behövs så lite!

Tänk så snabbt en sinnesstämning kan ändras! Det enda som behövs är goda människor i ens närhet. Jag var inställd på att spendera gårdagskvällen ensam med Viktor. Så ringde min vän Djungelrockaren och bjöd hem mig på lite god mat och lite vin. Vi spelade Mah-Jong och skrattade och hade det väldigt gemytligt. Under kvällen kom det flera uppmuntrande mess från Sockerbagaren och hans fru - de är sååå söta och fina människor! Någon gång under natten fick jag en inbjudan till en filmkväll av en relativt nyfunnen vän. Det är minst fem människor som faktiskt bryr sig om mig! Då skall väl inte jag gå här och deka ner mig och tycka synd om mig själv!

När jag sen kom ut i morse var hela världen vit! Solen lyste och min underbare lille jycke fick mig att skratta när han lekte snöplog i den nyfallna snön.

Ja, det är fortfarande november - Ja, jag kommer att få fler novemberpuckar i pannan. Men så länge det finns människor som ändå tycks tycka om mig så finns det hopp!

 

Tack för att ni finns!

Puss på edra pannor!

Rev.D

Uppdatering

Min telefon havererade igår morse. Den blev bara grå och död och  gick inte att varken sätta på eller stänga av. Jag vet precis vad det berodde på! Mitt väckningsalarm gick igång på samma gång som ett sms och ett mail damp ner och samtidigt ringde en kollega. Dessa fyra händelser blev för mycket för min stackars telefon att hantera samtidigt så den la helt enkelt av.

Lite så känns det i mitt liv just nu! Det är för många olika saker att processa... Så jag blir grå och stänger av! Ligger kvar i sängen och slösurfar till klockan tre, städar inte och tycker att livet egentligen är rättså trist! De få glädjeämnen som dyker upp begravs snabbt i en känsla av allmän misär. Tillvarons orättvisa har en osviklig förmåga att gråmelera allt.

Jag skulle vilja få lite flyt, lite medgång - jag skulle, om så bara för en kort tid åka räkmacka genom livet. Bli lycklig och lyckad och snygg och smart. Just nu känner jag mig ungefär lika begåvad som en padda, och ungefär lika attraktiv!

Visst, visst - jag vet att jag inte är dum i huvudet, jag ser väl inte helt anskrämlig ut heller... men just nu i novembernojjans natt är jag en slö padda som inte orkar processa mer utan bara sitter och kväker kverulant i cyberrymden.

Varför kan jag inte göra med mig själv som med telefonen? Plugga in i datorn och synka om! Telefonen fungerar igen nu - vilket är mer än man kan säga om tillvaron!

Hur kan en god och allsmäktig Gud tillåta lidande?

Sitter här, alldeles för sent, och funderar över tillvaron. Har haft ett långt samtal med en vän ikväll och är omtumlad...

När något så vidrigt som ett barns död händer så blir jag arg, riktigt riktigt arg och min ilska riktas mot Gud. Hur kan Gud tillåta att ett litet efterlängtat och älskat barn bara dör? Känner hur ilskan börjar bubbla i mig när jag skriver detta!

Existerar Gud ens? Eller är vi bara utslängda till ett kallt ödes oberäkneliga nycker?

Samtalet med vännen kom in på detta, och han sa något som jag nog alltid kommer att bära med mig! Han sa: "om inte Gud fanns skulle allt vara så mycket smärtsammare! Man tvivlar inte på Gud när det onda händer, man lutar sig mot honom..."

Dessa ord, från en människa vars hela tillvaro ligger i spillror, var något av det starkaste jag har hört.

Jag är fortfarande arg! Men någonstans i hjärnbarkens bakkant börjar en annan bild gry! Bilden av en förälder, den ulitmata föräldern! Det barn som slagit sig så illa att han klamrar sig fast vid livet med uppbådandet av sitt sista uns av ork - det barnet omsluter Gud, skyddar och bär - så småningom ut ur det svåra!

Det barn som är så arg, så arg (jag) och med intensiteten hos en ilsken femåring boxar den gudomliga magen (siktar nog tillochmed mot skrevet), stampar med fötterna och skriker och gråter. Detta barn låter han hållas men låter mig ändå mitt i all vidrighet ana att det faktiskt finns en Gudomlig kärlek...

Nä - Gud är ingen curlingförälder...

Gråtande, arg, men ändå trygg... tror jag...

/Rev.D

Ledsen... så fruktansvärt ledsen...

Fick ett telefonsamtal nu ikväll... En vän till mig som förlorade jobbet för en månad sedan förlorade nu sin fyra månader gamla pojke... hans lilla hjärta slutade bara slå, sa doktorn...

Jag är så ledsen, jag är så arg! Jag hade önskat att det fanns ett svar, någon slags ljus i tunneln - men det finns det inte. Att påstå något annat vore just nu ett hån.

Du tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet

så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så över dig givet.

Vad var det för ord, var det långt eller kort

- var det väl eller illa skrivet?

Kom håg det fort förrns vi förser dig bort

Du barfotabarn i livet.

Just nu är jag ett barfotabarn i livet!