Sitter här, alldeles för sent, och funderar över tillvaron. Har haft ett långt samtal med en vän ikväll och är omtumlad...
När något så vidrigt som ett barns död händer så blir jag arg, riktigt riktigt arg och min ilska riktas mot Gud. Hur kan Gud tillåta att ett litet efterlängtat och älskat barn bara dör? Känner hur ilskan börjar bubbla i mig när jag skriver detta!
Existerar Gud ens? Eller är vi bara utslängda till ett kallt ödes oberäkneliga nycker?
Samtalet med vännen kom in på detta, och han sa något som jag nog alltid kommer att bära med mig! Han sa: "om inte Gud fanns skulle allt vara så mycket smärtsammare! Man tvivlar inte på Gud när det onda händer, man lutar sig mot honom..."
Dessa ord, från en människa vars hela tillvaro ligger i spillror, var något av det starkaste jag har hört.
Jag är fortfarande arg! Men någonstans i hjärnbarkens bakkant börjar en annan bild gry! Bilden av en förälder, den ulitmata föräldern! Det barn som slagit sig så illa att han klamrar sig fast vid livet med uppbådandet av sitt sista uns av ork - det barnet omsluter Gud, skyddar och bär - så småningom ut ur det svåra!
Det barn som är så arg, så arg (jag) och med intensiteten hos en ilsken femåring boxar den gudomliga magen (siktar nog tillochmed mot skrevet), stampar med fötterna och skriker och gråter. Detta barn låter han hållas men låter mig ändå mitt i all vidrighet ana att det faktiskt finns en Gudomlig kärlek...
Nä - Gud är ingen curlingförälder...
Gråtande, arg, men ändå trygg... tror jag...
/Rev.D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar