Tyrannosaurus Tax

Satte mig tillrätta i sängen för att skriva några väl valda tankar i denna min blogg... så känner jag en kall nos mot mitt ben och världens brunaste ögon tittar bedjande på mig. Den ludna besten snurrar några varv och lägger sig på rygg och vill bli kliad på magen. Jag tog ett kort med mobilen så att ni alla förstår vilken underbart söt och rar jycke jag har!

Nån klok människa (eller inte) sa en gång: ju mer jag lär känna människor, ju bättre tycker jag om min hund! Nå - det är ju kanske väl deprimerande att tänka så om resten av mänskligheten. Men det ligger kanske något i det! Min hund har tid för mig, jag är centrum i hans liv. Han kommer aldrig att lura mig, aldrig att tala illa om mig. Aldrig tröttna på mitt sällskap och aldrig flytta långt bort (fast nu var det ju jag som flyttade ifrån mina vänner... nåja... f´låt alla skånska vänner!!!) Om jag inte finns i närheten så gnäller han lite olyckligt. Om jag öppnar munnen och säger något till honom så viftar han direkt på svansen. Om jag sitter i soffan eller ligger i sängen och deppar så kommer han och gosar med mig eller tvingar mig att ta en promenad eftersom han behöver gå ut. Och när vi väl kommit ut så får han mig att skratta genom att börja brottas med en pinne eller vilt anfalla en lövhög!

Älskar han mig? Nä, det tror jag inte... hundar kan inte älska - det krävs en mänsklig själ för det. Men han beter sig som om han älskade mig. Varför? Jo, för att han ser mig som sin flockledare, den trygga punkten i tillvaron, den som ser till att han får mat.

Läste en rolig bön en gång: Gud - gör mig till den människa min hund tror att jag är!

Jag skulle vilja vara så mot folk i min närhet - bry mig vilkorslöst! Att vara en person som har tid och kraft att bry mig... Att aldrig fly undan utan hela tiden stanna kvar och sprida glädje och kärlek.

Fördelen är att jag har ett långt liv på kanske sjuttio åttio år att öva - Viktor lever nog inte om tio...

Nu skall jag och min vän ta en promenad i det vackra vädret.

Pussa era husdjur!

Rev. D

Stackars Harald Treutiger!

Slog på min TV på eftermiddagen idag och vem får jag se om inte den gamle Robinsonräven Harald Treutiger. Han var programledare för ett av de där "ringainochvinnapengarprogrammen" som betalkanalerna kör för att det måste fylla ut sändiningstid.

Jag tyckte faktiskt synd om honom! Undrar hur han ser på tillvaron? Inte för att jag är någon karriärmänniska, jag vill ju bara ha kul - men för Harald har det väl ändå gått utför!?!

Och så tänkte jag i min mörka novemberdimma (där allt har en tendens att svart-målas och depprifieras) - tänk om man hamnar där en vacker dag... Jag menar: nånting måste ju ha hänt i Haralds liv om man tio år efter att ha varit stjärna på SVT leder eftermiddagsprogram som bara är en hårsmån mer kvalitativt än TV-shop...

Och för att vara en människa som hittills inte tänkt alls på det här med karriär så blev jag skakad... För jag kan tänka mig att Harald inte trivs så bra med att jobba med det som i vanliga fall är instegsjobb för dem som är på väg in i branschen, han ledde trots allt melodifestivalen för femton år sen...

Och tänk om jag hamnar där! Tänk om jag om tio, tjugo, trettio år sitter fast med ett jobb som jag hatar bara för att jag inte ser och förbereder karriärvägar utan bara trivs otroligt bra med det jag gör här och nu...

Jag blev så förvirrad av Harald i rutan att jag var tvungen att ta tag i mitt liv!

 

Så nu har jag varit hos optikern och tittat på nya glasögonbågar!

 

För någon karriärmänniska kommer jag aldrig att bli...

 

Önskar bara att någon kom förbi och hjälpte mig att välja...

 

Bågar alltså - inte jobb...

 

Eder karriärsförskräckte och sällskapssjuke

/Rev.D

Om höns och deras hjärnor...

Jag hade fem hönor en gång... och det var samma kaos så fort jag skulle mata dem… De hade varsin matskål i hönshuset där de bodde - så kom jag in med maten och började hälla upp maten i den första skålen…

Genast var alla fem hönorna där och kacklade och bråkade. Fjädrar flög och det var ett otroligt liv! Under jag gick jag vidare och hällde upp maten i de övriga matskålarna. Tror ni att hönorna spred ut sig?

Nejdå!

Jag stod förundrad och tittade på dem, samma kacklande och levande vid varje matskål.

Det var ungefär då som jag förstod innebörden av begreppet hönshjärna! Vad har nu detta med något att göra? Jo, jag tror att vi alla ibland är hönshjärnor!

Om någon frågar mig varför det finns ondska och lidande och smärta i världen så tänker jag att det beror på att vi människor är såna hönshjärnor…

Istället för att stanna upp och titta och fundera och se hur så många som möjligt kan få det så bra som möjligt så rusar jag fram och försöker se till att jag får, eller i alla fall min familj får. Eller möjligen att min släkt får. Eller alla som bor norr om dalälven… ja, det verkar gå i koncentriska cirklar det där…

Men poängen är att ju närmre mig människor står ju viktigare tycker jag det är att de har det bra och får vad de vill ha! Och i mitten står jag i all min glans… Eller rättare sagt, i mitten står min hönshjärna i all sin glans!

Så vill jag inte leva!!! Jag vill ju faktiskt vara en person som ser till andras bästa före mitt eget - och ibland lyckas jag med det. Men alltför ofta har jag svårt att se hur jag genom det jag köper eller säger eller gör bidrar med hönshjärneproducerad egoism och i förlängningen ondska till den här världen...

Det stora problemet är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad, sa Martin Luther King. Jag vill nog faktiskt sluta vara tyst!
Jag vill försöka vara en människa som går emot ondska och egoism - så att den här tillvaron kanske till slut kan bli varm och omslutande istället för kall och uteslutande!

För visst är ett vi mycket intressantare än me myself and I

Gemenskapsbefrämjande kramar på er!
/Rev. D

Å vilket party!

Men vad roligt jag hade igår!!!

Goda vänner kom hem till mig och min kaktus där tacobuffen stod på bordet och tequilan och limetoppad öl serverades i lagoma mängder... Årets entré gjordes av Umepinglan med pojkvän som dagen till ära skaffat sombreros och mustascher.

Vi skrattade och sjöng, SnyggSara fick med sin UNDERBARA röst tårar att komma i ögonvrån på flera av oss. Jag rös i hjärtat när jag såg den enorma kärlek som fanns i ögonen på SnyggSaras pojkvän när hon sjöng; SnyggSara - Håll fast i den pojken för glatta livet!!! HårdRolf rockade så hårt att väggarna skakade när församlingen gemensamt sjöng blandade powerballader!

Vi sjöng, vi dansade, vi blandade mysko drinkar av det som fanns i skåpen sedan vi omgrupperat till Kloka kollegan. Magiska Marran med syster virvlade in och vi sjöng Peps och Winnerbäck och dansade lite till...

Ramlade hem framåt fyra och somnade väldigt nöjd med tillvaron.

Nästa gång på korpstreetan! Hör du det umepinglan? Och så måste Rallykantorn vara med, hon fattades igår!

Jag är så tacksam för alla kloka, roliga och begåvade vänner! Ni gör att november blir uthärdligt... Även om jag inte har kommit igång med den här dagen förrän nu vid niotiden så var gårdagskvällen något av det roligaste på länge!

Much Love!
Rev.D

En lycklig barndom framför TV´n...

Efter kören idag satt jag och Rallykantorn och Umepinglan och pratade barnprogram...

Man får ofta höra att min generation (sjuttiotalisterna) blev förstörda av vilse i pannkakan, socialrealism och en graviditetsinformationsfilm med Gudrun Schyman naken... Men var det egentligen så illa?

När jag sitter och ser barnprogram med min son så tänker jag ibland att det är mycket högre tempo i dagens barnprogram... mer action, mer balla uttryck - det är helt enkelt sååå mycket häftigare idag än vad det var när jag var barn, men det är också sååå mycket mindre innehåll.

När jag var liten såg man tecknat en gång i veckan... ett kort avsnitt med Hacke Hackspett. Men oj vad viktiga dessa lördagmorgnar var! Man längtade efter lördagen då man vaknade innan mamma och pappa och gick ner till TV´n med resterna av chipsen från fredagsmyset och klockan kvart över åtta (har jag för mig att det var) sa Per Ragnar: "och Nu alla barn är det dags för Hacke". Och så kom avsnittet som kanske varade i fyra minuter och sen fick man vänta en vecka tills nästa gång det var tecknad film (om inte Professor Baltazar råkade sändas under veckan...). Under denna vecka fick man annars hålla till godo med Staffan Westerberg eller Tjeckoslovakisk dockteater. Idag finns det minst tre kanaler som sänder tecknat mer eller mindre dygnet runt. Men hur kul skulle piff och puff vara om de klädde granen varenda dag? Hur mycket partykänsla skulle en melodfestival ge om den ägde rum varje fredag? Det man inte behöver längta efter tappar ganska snart i värde - längtan bär i sig själv en mening!

Ett annat problem i dagens actionspäckade barnprogramsvärld är att det inte finns plats för guldkornen som jag kommer ihåg från när jag var liten. Alla vi barn i Bulembush (osäker på stavningen här...) eller det där programet om kroppen med den krullhåriga doktorn... Umepinglan sa "om han hade fått fortsätta hade fler velat jobba i vården - såå pedagogisk han var!" och det är nog sant. Anledningen att jag känner till hur blodet funkar har jag honom och urcellen Ellen att tacka för! Ett litet och smalt program med ett grymt pedagogiskt innehåll - var såg vi det senast på Disneychannel eller Cartoon Network? När jag lärde mig något genom att titta på barnprogrammen så får min son en häftig upplevelse med spänning och action. Sonen riskerar förvisso aldrig att bli uttråkad, men han lär sig å andra sidan inget heller...

Så summan är väl kanske då att det vi vunnit i valfrihet och häftighet har vi förlorat i kvalitet och pedagogik!

Det var bättre förr - ju förr desto bättre, iallfall i det här fallet!

Pussåkram!

/Rev.D

Om min obändliga längtan att vara cowboy

Det är vid den här tiden på året det brukar hända... När hösten sänker sig över tillvaron och det mörknar över varje vrå... Kylan tränger sig innanför alla jackor och halsdukar man försöker svepa in sig i och ett evigt duggregn suddar ut alla konturer.

Nu skulle jag vilja sätta mig på en häst och rida in i en solnedgång knäppande på min gitarr... Rida in i en dammig stad och rädda fattiga bönder och vackra damer från genuint onda bovar och banditer.

Förutom att jag inte kan rida tycker jag att den här idén är jättebra! Det är iallafall varmt i västern. Där jag befinner mig mörknar horisonten vid tre, tyvärr utan solnedgång som man kan rida mot. Min tillvaro är iochförsig ganska fri från den dammighet som präglar västern, men det beror på att damm inte trivs i rått duggregn. För att göra misären total är det tyvärr så att alla vackra damer i min närhet tycks klara sig utan min hjälp (eller ens sällskap)... De fattiga bönderna har jag faktiskt inte heller sett till - och var är en bra bov när man behöver honom???

Senhösten är som en långsam grå smet som långsamt men metodiskt tar bort leendet som dröjde kvar efter sommarnens värme och den tidiga höstens klara och höga luft. Herre Gud, jag måste försöka rycka upp mig och fixa till ett liv!

En ny arbetsvecka har börjat och jag kommer att få mycket motion! Min bil är inne på service och cykeln är stulen - så det blir till att promenera mellan skolorna den här veckan. Det är ju positivt!!! Å så snygg och smärt jag skall bli!

Och på fredag skall jag och min kaktus bjuda in goda vänner på mexarfest! Det skall bli roligt!!! Jag får väl se fredagen som min solnedgång och från och med nu sikta på den...

I´m a poor lonesome cowboy a long long way from home...

Howdy Partner!

Rev.D

Ja, man är iallafall inte värst...

Fick precis den här bilden skickad till mig och inser att jag inte är  klantigast i världshistorien... Alltid något:-)

 

 

Ber att få återkomma!

Puss på edra smalben!

Rev.d

En spännande väv...

Just nu sitter jag på min fasta mottagningstid på universitetet. Det är dock inga studenter här så jag passar på att blogga istället. Ni studenter som läser denna blogg kan ju ta till er detta inlägg särskilt, då det är skrivet på er tid!

Utanför fönstret passerar människor förbi - en del går långsamt och drömmande, en del har ett tydligt mål i sikte och går med raska steg mot det. Och så tänker jag: där passerar ett liv! Jag vet inte vilka människorna är, jag vet inte vad de tänker på - men när de passerar mitt fönster så passerar ett liv! Ett liv som mitt, fullt av drömmar, forhoppningar, rädslor, fördomar... - U name it!

Just nu sitter jag ganska säkert bakom en glasruta på ett mottagningsrum. Ingen av människorna som går förbi vet ens om att jag sitter och funderar på dem... Så jag kan ju komma på en massa saker om dem (om jag vill)
Typ såhär: Aha, välklädd kvinna, förtinånting, raska steg - hon är säkert en kvinna i karriären. och: Aha, man, femtio+ lodenrock skäggstubb och yllemössa - säkert en alkis!
Frågan är vad det ger mig - och nu spinner jag vidare på mitt förra blogginlägg.

Vissa av de här människorna som går förbi mitt fönster måste jag kanske möta utan en glasruta emellan ibland. Tyvärr vågar vissa människor inte mötas utan en säker glasruta emellan sig själv och den man möter. En glasruta av fördomar!
Man har helt enkelt bestämt sig för hur saker och ting förhåller sig innan man ens gjort ett försök att ställa en nyfiken fråga.
Jag tror att man mår bättre om man vågar vara öppen och inse att alla människor man möter är ett liv i sig självt och därför otroligt komplicerat och spännande - och alla dessa liv som jag möter kan berika mitt liv!!!

Så: våga vara en del av livet - sitt inte bakom en glasruta och titta på!

Buss å gran!
/Rev.D

En näradödenupplevelse...

Idag har jag upplevt våndan av att nästan kunna...

Normalt sett är det så att det finns tre tåtar i ett vägguttag, en svart en blå och en gröngul. Den svarta och den blåa är det ström i och den gröngula är jord. Döm av min förvåning när jag hittar en svart en blå och en RÖD tråd där jag skall koppla in min nyinköpta lampa...

Jaja, tänker jag och drar mig till minnes att röd var jord tidigare - och min kåk är ju ganska gammal... med skruvmejseln i högsta hugg kliver jag upp på stegen och tar mig an min lampinstallation. När jag tar i den röda tråden så killar det lite. En smart kille hade slutat där - inte jag!

Jag tänker, mitt dumnöt, att jag nog inte slagit av kontakten. Så ner från stegen kliver er Rev.D och går bort till kontakten och trycker in den, upp på stegen igen och flyttar undan den blåa och den svarta. Smärtan när jag fick en 220V-smäll fick mig att inse att den röda naturligtvis var en tändtråd. Min stackars son hoppade en halvmeter när jag hoppar ner från stegen och skriker: tändtråd! Tändtråd för h-e!!! Den underbara ungen fick mig tillbaka till verkligheten genom att säga: men pappa, är inte det ett fult ord?

Det fanns typ sju ställen där jag borde ha insett den röda trådens funktion, istället körde jag på - jag hade ju bestämt mig för att den röda tråden var jord!

Så vad kan man lära sig av detta? Förutom det uppenbara; att man skall veta vad man pysslar med innan man pysslar med det!!!

Översatt till livet i allmänhet: om man har bestämt sig för hur allt ser ut och fungerar så kommer man att få en smäll!

Puss på era smalben!
Eder elektrifierade
/Rev.D

Sitter och funderar såhär en fredagkväll...

Jag skulle partajat ikväll men det blev inställt på grund av en felbokad replokal... Istället fick jag skratta i en msn-konversation med en fantastiskt rolig människa. Jag är övertygad om att min fredagkväll blev mycket bättre även om jag hade tänkt den helt annorlunda.

Är det inte så livet fungerar? John Lennon sa: "life is what happens while you´re busy making other plans" (fritt citerat). Om jag tänker mig att jag skall göra si och så, tar livet en vändning och jag upptäcker att jag inte alls gör si och så utan istället ci och cå... och det är bra!

Ett gammalt ordspråk lyder: "när Gud stänger en dörr öppnar han (hon) ett fönster! Så tänker jag mig Gud! En Gud som vill mig väl! En Gud som inte vill döma och få mig att kräla i stoftet, utan en Gud som är som en snäll förälder som vill att jag skall må bra och utvecklas till en bättre människa...

Just nu åker jag liv... och det är skönt! Inte planera så mycket, inte styra upp tillvaron in i minsta detalj.

Jag tror att allt kommer att ordna sig till det bästa!

Pussåkram på er!

Tankar om ett hus med tinnar och torn!

Rubriken ovan har jag helt ohämmat stulit från min Rallykantor - tack för det RK!

Ikväll har jag haft en mycket trevlig upplevelse, att få fira en stilla och fri mässa (gudstjänst med nattvard) i vår lokala kyrka (det är alltså den som är huset med tinnar och torn...).
Vi testar en ny modell på gudstjänst som kallas "Enter - för dig som vill vidare". Såvitt jag vet är mässan ett hjärnbarn av nämnda Rallykantor och en av mina duktiga kollegor.

Men vilken fantastisk mässa det är! Ingen förberedelse, folk frågas innan mässan om de kan hjälpa till med något - och de vill!!!
Människor som nästan aldrig går i kyrkan blandas med sådana som nött kyrkbänk sedan de var späda barn... och alla får vara med - på lika villkor! Ingen kyrkiska som skapar barriärer, inga psalmer i tolvtonsskala, ytterst lite gregorianik. Och det blir så bra! Jag såg två personer gå från kyrkan med en tår i ögonvrån, en från min gospelkör - en riktig gammal kyrkråtta. Och en som jag vet har lite aversioner mot kyrkan. Båda berörda av samma gudstjänst.

Jag tror att vi har hittat något här! Något riktigt bra!

Detta var en riktigt bra dag! Sov gott!

Rev. D

Å vad livet är härligt!

En underbar dag idag!

Hösten visar sig från sin allra bästa sida med enormt vackra färger och en hög klar luft. Lite blåsigt kanske, men varför klaga?

Min arbetsdag började med några samtal klockan åtta på morgonen, efter det skall jag besöka ett antal gymnasieskolor och träffa roliga elever och intressanta lärare.

Ikväll skall jag få sjunga gospel med min kör, även om den här hösten (som alla andra höstar) har inneburit långvariga förkylningar med mycket halsont.

Efter kören är det mässa!

Å vilken bra dag - jag har världens bästa jobb, världens bästa kör och världens bästa tillvaro!

Å Å Å vad jag är glad idag!

Happy Clappy dans till er alla!

Att O-göra någons dag...

Det behövs så lite för att göra någons dag! Ett leende, att öppna en dörr, att säga "trevlig helg" till alla man möter såhär en kulen fredag. Så försöker jag göra - lite vanlig hederlig trevlighet helt enkelt.

Sen finns det andra som bestämt sig för att förpesta tillvaron så mycket som möjligt för resten av mänskligheten. Jag mötte en av dem idag på den stora mataffären.
En riktig gammal surkärring! På väg ut från kassan stöter jag till hennes vagn av misstag. Jag stannar upp, ler och ber om ursäkt - säger något om att jag visst hade lite bråttom. Hon säger: "du kan väl se dig för för helvete" och sen löper hon fullständigt amok. Efter en minuts utskällning går jag helt enkelt därifrån. Och om hon inte slutat skälla så står hon väl kvar där än! Alldeles ensam i sin bittra verklighet letandes efter någon att spy sin galla över.

Jag tycker såhär: oavsett hur sunkig ens dag har varit så finns det ingen anledning att ta ut det på resten av mänskligheten. Har man ingen snällt och trevligt att säga kan man lika gärna vara tyst!

Nu har jag konfirmandläger, det är nästan det roligaste som finns! Hoppas din helg blir lika bra och trevlig som min utan tvekan kommer att bli!

Toodeloo!
/Rev.D

Behovet av melankoli

Tjipp!

Idag regnar det i staden där jag bor. Inte sådär mysigt och millt utan kallt och hårt från sidan... De vackra höstlöven orkar inte hålla fast sig vid träden utan ramlar ner och de fula nakna grenarna syns utanför mitt kontorsfönster. Människor som passerar förbi drar ner huvudet i kragarna mot blåsten och skyndar mot okända mål. Tillvaron ser helt enkelt ganska deprimerande ut!

Och ändå är jag glad! Jag gläds åt misären, jag tycker att mörkret är mjukt och välkomnande. Jag sjunker ner i en melankolisk eftertanke och tycker att det är bra.

Många är så rädda för det där, rädda för när det roliga tar slut - man jagar vidare från kick till kick och vägrar ta till sig det faktum att allt roligt har ett slut.

Jag tycker om hösten! Att dra upp båten ur vattnet innebär förvisso att den här sommaren med alla dess fantastiska stunder är slut - men det innebär också att det kommer en vår och en ny sommar med nya, osedda, kuligheter. Att stänga och låsa om sommarstugan innebär också ett hopp om att få sätt nyckeln i låset och låsa upp inför en ny underbar sommar.

Vad skönt det är med höst! Vad mycket tid till eftertanke och bokslut.

Melankoli är inte farligt, bara en naturlig del av ett mänsligt liv!

Puss å kram!
/ Rev. D

Ett tappert försök till comeback!

Jag erkänner!

Jag har egogooglat!

Och det är INTE roligt när en av de första träffarna man får på mitt namn är ett blogginlägg om att jag är magsjuk.

Så - jag får helt enkelt skärpa till mig och skriva lite oftare på denna min styvmoderligt behandlade blogg!

Så - vad finns det att säga?

Ja, jag har fortfarande världens bästa jobb! Visst är det trist och trögt och tråkigt ibland, men om man ser till hur mycket roligt kontra hur mycket trist det är så är det förmodligen världens bästa!

Idag kom jag till en av mina gymnasieskolor och möttes i dörren av en gymnasist som kramade mig och sa: "du är det bästa som finns på X-skolan!". Jag är den förste att erkänna att jag inte kan dansa - men jag dansade ut från skolan med ett stort leende på läpparna.

Ibland är livet underbart!

Frid och Freud!
Rev. D