En lycklig barndom framför TV´n...

Efter kören idag satt jag och Rallykantorn och Umepinglan och pratade barnprogram...

Man får ofta höra att min generation (sjuttiotalisterna) blev förstörda av vilse i pannkakan, socialrealism och en graviditetsinformationsfilm med Gudrun Schyman naken... Men var det egentligen så illa?

När jag sitter och ser barnprogram med min son så tänker jag ibland att det är mycket högre tempo i dagens barnprogram... mer action, mer balla uttryck - det är helt enkelt sååå mycket häftigare idag än vad det var när jag var barn, men det är också sååå mycket mindre innehåll.

När jag var liten såg man tecknat en gång i veckan... ett kort avsnitt med Hacke Hackspett. Men oj vad viktiga dessa lördagmorgnar var! Man längtade efter lördagen då man vaknade innan mamma och pappa och gick ner till TV´n med resterna av chipsen från fredagsmyset och klockan kvart över åtta (har jag för mig att det var) sa Per Ragnar: "och Nu alla barn är det dags för Hacke". Och så kom avsnittet som kanske varade i fyra minuter och sen fick man vänta en vecka tills nästa gång det var tecknad film (om inte Professor Baltazar råkade sändas under veckan...). Under denna vecka fick man annars hålla till godo med Staffan Westerberg eller Tjeckoslovakisk dockteater. Idag finns det minst tre kanaler som sänder tecknat mer eller mindre dygnet runt. Men hur kul skulle piff och puff vara om de klädde granen varenda dag? Hur mycket partykänsla skulle en melodfestival ge om den ägde rum varje fredag? Det man inte behöver längta efter tappar ganska snart i värde - längtan bär i sig själv en mening!

Ett annat problem i dagens actionspäckade barnprogramsvärld är att det inte finns plats för guldkornen som jag kommer ihåg från när jag var liten. Alla vi barn i Bulembush (osäker på stavningen här...) eller det där programet om kroppen med den krullhåriga doktorn... Umepinglan sa "om han hade fått fortsätta hade fler velat jobba i vården - såå pedagogisk han var!" och det är nog sant. Anledningen att jag känner till hur blodet funkar har jag honom och urcellen Ellen att tacka för! Ett litet och smalt program med ett grymt pedagogiskt innehåll - var såg vi det senast på Disneychannel eller Cartoon Network? När jag lärde mig något genom att titta på barnprogrammen så får min son en häftig upplevelse med spänning och action. Sonen riskerar förvisso aldrig att bli uttråkad, men han lär sig å andra sidan inget heller...

Så summan är väl kanske då att det vi vunnit i valfrihet och häftighet har vi förlorat i kvalitet och pedagogik!

Det var bättre förr - ju förr desto bättre, iallfall i det här fallet!

Pussåkram!

/Rev.D