Tyrannosaurus Tax

Satte mig tillrätta i sängen för att skriva några väl valda tankar i denna min blogg... så känner jag en kall nos mot mitt ben och världens brunaste ögon tittar bedjande på mig. Den ludna besten snurrar några varv och lägger sig på rygg och vill bli kliad på magen. Jag tog ett kort med mobilen så att ni alla förstår vilken underbart söt och rar jycke jag har!

Nån klok människa (eller inte) sa en gång: ju mer jag lär känna människor, ju bättre tycker jag om min hund! Nå - det är ju kanske väl deprimerande att tänka så om resten av mänskligheten. Men det ligger kanske något i det! Min hund har tid för mig, jag är centrum i hans liv. Han kommer aldrig att lura mig, aldrig att tala illa om mig. Aldrig tröttna på mitt sällskap och aldrig flytta långt bort (fast nu var det ju jag som flyttade ifrån mina vänner... nåja... f´låt alla skånska vänner!!!) Om jag inte finns i närheten så gnäller han lite olyckligt. Om jag öppnar munnen och säger något till honom så viftar han direkt på svansen. Om jag sitter i soffan eller ligger i sängen och deppar så kommer han och gosar med mig eller tvingar mig att ta en promenad eftersom han behöver gå ut. Och när vi väl kommit ut så får han mig att skratta genom att börja brottas med en pinne eller vilt anfalla en lövhög!

Älskar han mig? Nä, det tror jag inte... hundar kan inte älska - det krävs en mänsklig själ för det. Men han beter sig som om han älskade mig. Varför? Jo, för att han ser mig som sin flockledare, den trygga punkten i tillvaron, den som ser till att han får mat.

Läste en rolig bön en gång: Gud - gör mig till den människa min hund tror att jag är!

Jag skulle vilja vara så mot folk i min närhet - bry mig vilkorslöst! Att vara en person som har tid och kraft att bry mig... Att aldrig fly undan utan hela tiden stanna kvar och sprida glädje och kärlek.

Fördelen är att jag har ett långt liv på kanske sjuttio åttio år att öva - Viktor lever nog inte om tio...

Nu skall jag och min vän ta en promenad i det vackra vädret.

Pussa era husdjur!

Rev. D