Behovet av melankoli

Tjipp!

Idag regnar det i staden där jag bor. Inte sådär mysigt och millt utan kallt och hårt från sidan... De vackra höstlöven orkar inte hålla fast sig vid träden utan ramlar ner och de fula nakna grenarna syns utanför mitt kontorsfönster. Människor som passerar förbi drar ner huvudet i kragarna mot blåsten och skyndar mot okända mål. Tillvaron ser helt enkelt ganska deprimerande ut!

Och ändå är jag glad! Jag gläds åt misären, jag tycker att mörkret är mjukt och välkomnande. Jag sjunker ner i en melankolisk eftertanke och tycker att det är bra.

Många är så rädda för det där, rädda för när det roliga tar slut - man jagar vidare från kick till kick och vägrar ta till sig det faktum att allt roligt har ett slut.

Jag tycker om hösten! Att dra upp båten ur vattnet innebär förvisso att den här sommaren med alla dess fantastiska stunder är slut - men det innebär också att det kommer en vår och en ny sommar med nya, osedda, kuligheter. Att stänga och låsa om sommarstugan innebär också ett hopp om att få sätt nyckeln i låset och låsa upp inför en ny underbar sommar.

Vad skönt det är med höst! Vad mycket tid till eftertanke och bokslut.

Melankoli är inte farligt, bara en naturlig del av ett mänsligt liv!

Puss å kram!
/ Rev. D