Utmaning

Fick ett mail med en utmaning att skriva i min blogg - till alla bloggande läsare - anta utmaningen - jag orkar inte maila!

Here goes:

7 TV-serier jag gärna ser:

* Scrubs
* the West Wing (vita huset)
* Vänner
* 2 1/2 män
* My name is earl
* How I met your mother
* That 70´s show

7 saker jag gjorde igår:
* Vaknade bakis
* Skrev en predikan för den fjärde söndagen i advent om jungfru Maria.
* Satt vid en dödsbädd på sjukhuset.
* Åt tacos.
* Celebrerade mässan på ungdomsgruppens julläger.
* Deppade över en sorglig sång på radion som påminde mig om olycklig kärlek... Åkte sedan hem och plankade låten och deppade lite till!
* Somnade som vanligt alldeles försent!

7 saker jag ser fram emot:
* Att få vara ledig!
* Att åka till Skåne.
* Julafton... med god mat!
* Träffa vänner längs vägen från Skåne 
* Nyår med Sockerbagaren och hans fru!
* Skidsemester med djungelrockaren i Åre.
* Att få bli lycklig!

7 låtar jag gärna lyssnar på:
* Kiss (the Cure)
* Pamela (Toto)
* Just can´t get enough (Depeche Mode)
* I there life on Mars (Ziggy Stardust/David Bowie)
* Born to Run (Bruce Springsteen)
* Thunderstruck (AC/DC)
* Spare me the details (the Offspring)

7 filmer jag gärna ser fler gånger än en:
* Saving Private Ryan.
* Black Hawk Down
* Sagan om de två tornen
* Schindlers List
* We Were Soldiers
* Sin City
* Guds stad (citade de deus)

7 saker på min önskelista:
* Ny bil (eftersom jag krockat...)
* Att få bli kär och älskad tillbaka!
* Vitrinskåp till köket.
* Liten Globalkniv
* Nya storslalomskidor
* Lycka
* En resa någonstans med en intressant och trevlig människa!

7 saker jag vill göra om det inte vore omöjligt.
* Vara obunden av tid och rum i.e. kunna vara på flera ställen samtidigt!
* Bli president i USA, eller kung i England...
* Åka till andra solsystem och kolla läget!
* Förstå hur kvinnor tänker!
* Ha en egen helikopter och ett eget plan och flyga runt jorden gratis! Eller vänta... naturligtvis skulle jag vilja ha egna vingar!!!
* Kunna andas under vatten.
* Åka till himlen och komma tillbaka med bilder i min mobilkamera!

 

Det var mina listor såhär inför julen! Vi får se om jag orkar/hinner blogga när jag åker söderöver!

Om inte:

God Jul alla lusshöns!

Juliga glöggpussar!

/Rev.D

Det gäller att vårda sin ångest!

Hittade den här bilden - tycker att den var alldeles lysande!

Kram på er!

Rev.D

Memento Mori

I det antika Rom var det vanligt att segerrika fältherrar gjorde triumfatoriska intåg när de återvände från fronten till Rom. Tagna slavar, erövrade städers skatter och slagna arméers standar paraderades i triumf genom staden fram till Forum - det stora torget mitt i stan. Den segerrike fältherren åkte i en stridsvagn med två hästar framför och mottog folkets hyllningar och jubel. Bakom den segerrike generalen fanns en slav som hade en enda, men ack så viktig uppgift i paraden. Han stod bakom generalen och viskade upprepat i hans öra: memento mori - kom ihåg att du är dödlig!

Den senaste veckan har jag haft anledning att reflektera över detta. Inte antika romerska parader utan det faktum att jag är dödlig!

Det har varit en jobbig vecka... jag har varit utan skinn - minsta lilla motgång har knäckt mig. Jag är på gång igen, men fortfarande ganska skör - på ett sätt som jag inte riktigt är van vid.

Under vakna nätter har mina funderingar snurrat på ungefär samma tema: vad hade min vistelse på den här planeten fått för betydelse om jag dött i måndags?

Eftersom jag som vanligt inte är på topp såhär i decemberdimman så kom jag inte på så många saker... kände mig ärligt talat ganska värdelös.

Idag reste jag mig upp!

Jag insåg, när jag satt i bilen jag lånat av chefen, att jag faktiskt har  gjort en sak som bär... Jag är far till en mycket vacker och otroligt smart son! I samma ögonblick som den tanken föddes i min hjärna skingrades de mörka molnen. Efter den första tanken på min underbara son följde faktiskt några tankar till där jag tror mig ha fått betyda något för mina medmänniskor

Så... Rev.D är förhoppningsvis på gång igen!

Tack alla underbara vänner som skrivit trevliga och snälla saker till mig på fb, i mail och mess. Tack för att ni stått ut med min allmäna ledsenhet. Tack för att ni sagt förlåt när jag brakat ihop för minsta lilla.

Vill avsluta detta lilla blogginlägg med en dikt av Tomas Tranströmer som i all sin svärta är oändligt vacker.

Mitt i livet

händer att döden

kommer

och tar mått

på människan.

Det besöket glöms

och livet fortsätter.

Men kostymen sys i det tysta.

 

När min kostym är färdigsydd så vill jag att min vistelse på den här jorden skall ha haft betydelse! Tack vare min son vet jag att det är så!

Lev väl!

Rev.D

Lär oss hur få våra dagar är på det att vi må få visa hjärtan!

Snön yrde över vindrutan men vägen var inte hal - lite spårig bara. Jag var på väg för att hälsa på en kompis inåt landet och lät tankarna vandra lite fram och tillbaka.

Plötsligt känner jag i ryggslutet att något inte är som det ska, bilen har liksom inte kontakt med vägbanan längre. Jag släpper på gasen och då släpper bakänden på bilen ut åt vänster. Lugnt och försiktigt häver jag sladden men får retursladd - det är ungfär nu jag noterar timmerbilen som jag håller på att möta. Ett nästan overkligt lugn fyller mig och jag tänker - jag måste missa timmerbilen och sätta bilen i snövallen. Så min sista aktiva handling blir att rycka handbromsen så att bilen sladdar åt höger bort ifrån timmerbilen och in mot snövallen.

Snurrande på vägen ser jag hur timmerbilen passarar förarplatsen med kanske fem eller tio centimeter. Sekunden senare kraschar jag med bakänden före in i snövallen. Under snövallen fanns ett hårt räcke. När jag står still på vägen kommer Viktor (hunden) fram i framsätet och ser lite orolig ut - smällen mot räcket har kastat honom mot burdörren som gått upp.

Lite vimsig kollar så att jag och hunden är ok - och det är vi.

Jag kunde avslutat mitt liv idag... jag hade en timmerbil som passerade min förarplats på alldeles för nära håll för att man skall tycka att det är bekvämt.

Och min enda bestående tanke, både i olyckan och nu såhär några timmar senare är att man måste säga till människor man tycker om att man tycker om dem - det kan vara försent i en grisblink!

 

Så nu jag kommer att berätta för ett antal människor att jag tycker om dem. För jag vet inte hur många chanser jag får!

Kramas i trafiken!

Rev.D

A state of grace...

Under två dagar har jag haft glädjen att få umgås med hela arbetslaget under en resa till Östersund. Vi har teambuildat på Bodaborg, ätit god mat, dansat och besökt julmarknaden på Jämtli.

Min bestående tanke är att jag skattar mig lycklig som får arbeta med så begåvade, roliga och driftiga människor!

Kloka kollegan, Rallykantorn, Djungelrockaren - var och en av er är stjärnor på det ni gör! Ni går inte bara till jobbet för att få ut en lönecheck i slutet på månaden - ni älskar det ni gör och ni vill göra ert allra yttersta för att just vår församling skall vara en bra församling. Detsamma gäller för det stora stora flertalet av dem som jobbar hos oss! Från städ till kansli, från musik till diakoni - det är begåvade och duktiga människor med enormt hög kompetens inom sina respektive områden!

För alla er som jobbar med mig och läser denna min blogg; jag är stolt och glad att få vara er arbetskamrat och kollega!

Kollegiala pussar på er!

Rev.D

Vilken skitdag!!!

Denna dag - ett liv, som Maddickens pappa brukade säga... Men om mitt liv är en dag så får jag hoppas att högre makter väljer en annan dag som måttstock!

Det började starkt i morse med att jag väcktes av ett telefonsamtal från fyra damer som stod och väntade på mig i en bil som skulle köra söderut. Med ett vrål hoppade jag ur sängen och startade min dag utan att ha vaknat.

Försenad, hungrig och less kom jag försent till residensstaden där jag tvingades lyssna på ett tråååkigt föredrag om saker jag redan visste... Hela arbetsdagen gick och jag kunde inte skaka av mig känslan av att jag faktiskt istället kunde fått något vettigt gjort!

Väl hemkommen tänkte jag sätta mig och titta på någon av de tolv krigsfilmer som jag köpte i en billig box på OnOff igår... Vad händer? Jo Xboxet klappar ihop. Ringer snabbt Microsoft och får reda på att det kommer att kosta mig en tusenlapp och ta fyra veckor att laga! FYRA VECKOR!!! Jag kan inte vara utan film och TV-spel i fyra veckor!!!

Skitsamma tänker jag, och börjar räkna ihop mina räkningar... det skulle jag inte ha gjort - om vi säger såhär; alla jag känner kommer att få hemslöjd i julklapp! Billig hemslöjd! Typ origami av papper som jag snott från återvinningskorgen på jobbet!

Och sen, som lök på laxen, tycks alla kompisar vara upptagna ikväll... både på msn och telefon! Sonen är hos mamma och hunden har varit magsjuk snart en vecka så han vill gå hem efter fyra minuter utomhus - hemma ligger han bara i en liten hög och sover...

Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta... men jag väljer att skratta - för, om man skall vara helt ärlig, så är alla ovan nämnda problem i princip I-landsproblem. Jag är frisk, jag har mat på bordet och jag tror fortfarande att det finns folk som tycker om mig!

Ny dag imorgon, och den kommer garanterat att bli bättre än idag!

Gonattpussar på edra knän!

Rev.D

Gullunge!

Eftersom jag strävar efter "Father of the Year" utmärkelsen vid årets hem och skola-gala så har jag investerat i ett GuitarrHero World Tour till min son... (okej okej, jag erkänner - det var lite till mig också...)

Men iallafall...

Vi har spenderat helgen framför TV´n sonen och jag - förutom när jag jobbat lite...

Man blir vansinnig!!!

Jag kan spela lite gitarr, lite bas och lite trummor... i verkligheten alltså.

Gitarren och basen i spelet går att lära sig, handen går lite åt fel håll gentemot vad man är van vid från verkligheten, men det finns ändå nån slags känsla av att faktiskt spela på riktigt...

Men trummorna! Jag blir tokig!

Jag ser förmodligen ut som en parkinssonpatient på speed i mina tappra försök att slå där de olika prickarna dyker upp... Medan Niklas lekande lätt slår pappa gång efter gång efter gång...

Så - efter några timmars spelande är jag less och säger: Nu vill jag inte spela trummor mer! Varpå sonen säger: men snälla pappa - du ser så rolig ut!

Tack för den!

Någon minut senare går jag på toaletten och sonen fortsätter spela själv... Plötsligt hör jag en upphetsad tioåring hojta: "pappa pappa - kom, det är såååå cooolt!!! Det är en sån där... flygplansfärja i spelet!

Jag hastar ut från toaletten och undrar om det är nåt slags rymdskepp sonen försöker beskriva... Kommer ut och får se ett hangarfartyg!

Logiken är obestridlig - den enda båt Sonen befunnit sig på är färjorna som går mellan Helsingborg och Helsingör. Och i ett ivrigt tillstånd gör man om svåra ord som hangarfartyg till något man hjälpligt kan relatera till när man är tio - en flygplansfärja!

Nu går jag och lägger mig - övertygad om att just jag välsignats med världens sötaste, smartaste och roligaste unge!

Rock on!

Rev.D

Den moderna tidens avlatsbrev

Varje månad betalar jag en summa pengar för att döva mitt samvete... Dessutom betalar min arbetsgivare in en summa till samma ändamål - allt för att jag skall kunna fortsätta lura och bedra mig själv!

Tvåhundraåttio kronor i månaden har jag betalat till ett gym som jag inte besökt sen i Juni!!! Men eftersom pengarna dras varje månad så kan jag ju hävda att "jag tränar ju på Step-In jag..."

Nu får det vara nog! Nu börjar vandringen mot beach -09! Jag skall se ut som en grekisk gud när solen tittar fram igen! Eller iallafall lite mindre som en Barbapappa!!! Man måste ju sätta upp realistiska mål har jag hört.

Ha ett hälsosamt liv!

Rev.D

Det behövs så lite!

Tänk så snabbt en sinnesstämning kan ändras! Det enda som behövs är goda människor i ens närhet. Jag var inställd på att spendera gårdagskvällen ensam med Viktor. Så ringde min vän Djungelrockaren och bjöd hem mig på lite god mat och lite vin. Vi spelade Mah-Jong och skrattade och hade det väldigt gemytligt. Under kvällen kom det flera uppmuntrande mess från Sockerbagaren och hans fru - de är sååå söta och fina människor! Någon gång under natten fick jag en inbjudan till en filmkväll av en relativt nyfunnen vän. Det är minst fem människor som faktiskt bryr sig om mig! Då skall väl inte jag gå här och deka ner mig och tycka synd om mig själv!

När jag sen kom ut i morse var hela världen vit! Solen lyste och min underbare lille jycke fick mig att skratta när han lekte snöplog i den nyfallna snön.

Ja, det är fortfarande november - Ja, jag kommer att få fler novemberpuckar i pannan. Men så länge det finns människor som ändå tycks tycka om mig så finns det hopp!

 

Tack för att ni finns!

Puss på edra pannor!

Rev.D

Uppdatering

Min telefon havererade igår morse. Den blev bara grå och död och  gick inte att varken sätta på eller stänga av. Jag vet precis vad det berodde på! Mitt väckningsalarm gick igång på samma gång som ett sms och ett mail damp ner och samtidigt ringde en kollega. Dessa fyra händelser blev för mycket för min stackars telefon att hantera samtidigt så den la helt enkelt av.

Lite så känns det i mitt liv just nu! Det är för många olika saker att processa... Så jag blir grå och stänger av! Ligger kvar i sängen och slösurfar till klockan tre, städar inte och tycker att livet egentligen är rättså trist! De få glädjeämnen som dyker upp begravs snabbt i en känsla av allmän misär. Tillvarons orättvisa har en osviklig förmåga att gråmelera allt.

Jag skulle vilja få lite flyt, lite medgång - jag skulle, om så bara för en kort tid åka räkmacka genom livet. Bli lycklig och lyckad och snygg och smart. Just nu känner jag mig ungefär lika begåvad som en padda, och ungefär lika attraktiv!

Visst, visst - jag vet att jag inte är dum i huvudet, jag ser väl inte helt anskrämlig ut heller... men just nu i novembernojjans natt är jag en slö padda som inte orkar processa mer utan bara sitter och kväker kverulant i cyberrymden.

Varför kan jag inte göra med mig själv som med telefonen? Plugga in i datorn och synka om! Telefonen fungerar igen nu - vilket är mer än man kan säga om tillvaron!

Hur kan en god och allsmäktig Gud tillåta lidande?

Sitter här, alldeles för sent, och funderar över tillvaron. Har haft ett långt samtal med en vän ikväll och är omtumlad...

När något så vidrigt som ett barns död händer så blir jag arg, riktigt riktigt arg och min ilska riktas mot Gud. Hur kan Gud tillåta att ett litet efterlängtat och älskat barn bara dör? Känner hur ilskan börjar bubbla i mig när jag skriver detta!

Existerar Gud ens? Eller är vi bara utslängda till ett kallt ödes oberäkneliga nycker?

Samtalet med vännen kom in på detta, och han sa något som jag nog alltid kommer att bära med mig! Han sa: "om inte Gud fanns skulle allt vara så mycket smärtsammare! Man tvivlar inte på Gud när det onda händer, man lutar sig mot honom..."

Dessa ord, från en människa vars hela tillvaro ligger i spillror, var något av det starkaste jag har hört.

Jag är fortfarande arg! Men någonstans i hjärnbarkens bakkant börjar en annan bild gry! Bilden av en förälder, den ulitmata föräldern! Det barn som slagit sig så illa att han klamrar sig fast vid livet med uppbådandet av sitt sista uns av ork - det barnet omsluter Gud, skyddar och bär - så småningom ut ur det svåra!

Det barn som är så arg, så arg (jag) och med intensiteten hos en ilsken femåring boxar den gudomliga magen (siktar nog tillochmed mot skrevet), stampar med fötterna och skriker och gråter. Detta barn låter han hållas men låter mig ändå mitt i all vidrighet ana att det faktiskt finns en Gudomlig kärlek...

Nä - Gud är ingen curlingförälder...

Gråtande, arg, men ändå trygg... tror jag...

/Rev.D

Ledsen... så fruktansvärt ledsen...

Fick ett telefonsamtal nu ikväll... En vän till mig som förlorade jobbet för en månad sedan förlorade nu sin fyra månader gamla pojke... hans lilla hjärta slutade bara slå, sa doktorn...

Jag är så ledsen, jag är så arg! Jag hade önskat att det fanns ett svar, någon slags ljus i tunneln - men det finns det inte. Att påstå något annat vore just nu ett hån.

Du tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet

så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så över dig givet.

Vad var det för ord, var det långt eller kort

- var det väl eller illa skrivet?

Kom håg det fort förrns vi förser dig bort

Du barfotabarn i livet.

Just nu är jag ett barfotabarn i livet!

Tyrannosaurus Tax

Satte mig tillrätta i sängen för att skriva några väl valda tankar i denna min blogg... så känner jag en kall nos mot mitt ben och världens brunaste ögon tittar bedjande på mig. Den ludna besten snurrar några varv och lägger sig på rygg och vill bli kliad på magen. Jag tog ett kort med mobilen så att ni alla förstår vilken underbart söt och rar jycke jag har!

Nån klok människa (eller inte) sa en gång: ju mer jag lär känna människor, ju bättre tycker jag om min hund! Nå - det är ju kanske väl deprimerande att tänka så om resten av mänskligheten. Men det ligger kanske något i det! Min hund har tid för mig, jag är centrum i hans liv. Han kommer aldrig att lura mig, aldrig att tala illa om mig. Aldrig tröttna på mitt sällskap och aldrig flytta långt bort (fast nu var det ju jag som flyttade ifrån mina vänner... nåja... f´låt alla skånska vänner!!!) Om jag inte finns i närheten så gnäller han lite olyckligt. Om jag öppnar munnen och säger något till honom så viftar han direkt på svansen. Om jag sitter i soffan eller ligger i sängen och deppar så kommer han och gosar med mig eller tvingar mig att ta en promenad eftersom han behöver gå ut. Och när vi väl kommit ut så får han mig att skratta genom att börja brottas med en pinne eller vilt anfalla en lövhög!

Älskar han mig? Nä, det tror jag inte... hundar kan inte älska - det krävs en mänsklig själ för det. Men han beter sig som om han älskade mig. Varför? Jo, för att han ser mig som sin flockledare, den trygga punkten i tillvaron, den som ser till att han får mat.

Läste en rolig bön en gång: Gud - gör mig till den människa min hund tror att jag är!

Jag skulle vilja vara så mot folk i min närhet - bry mig vilkorslöst! Att vara en person som har tid och kraft att bry mig... Att aldrig fly undan utan hela tiden stanna kvar och sprida glädje och kärlek.

Fördelen är att jag har ett långt liv på kanske sjuttio åttio år att öva - Viktor lever nog inte om tio...

Nu skall jag och min vän ta en promenad i det vackra vädret.

Pussa era husdjur!

Rev. D

Stackars Harald Treutiger!

Slog på min TV på eftermiddagen idag och vem får jag se om inte den gamle Robinsonräven Harald Treutiger. Han var programledare för ett av de där "ringainochvinnapengarprogrammen" som betalkanalerna kör för att det måste fylla ut sändiningstid.

Jag tyckte faktiskt synd om honom! Undrar hur han ser på tillvaron? Inte för att jag är någon karriärmänniska, jag vill ju bara ha kul - men för Harald har det väl ändå gått utför!?!

Och så tänkte jag i min mörka novemberdimma (där allt har en tendens att svart-målas och depprifieras) - tänk om man hamnar där en vacker dag... Jag menar: nånting måste ju ha hänt i Haralds liv om man tio år efter att ha varit stjärna på SVT leder eftermiddagsprogram som bara är en hårsmån mer kvalitativt än TV-shop...

Och för att vara en människa som hittills inte tänkt alls på det här med karriär så blev jag skakad... För jag kan tänka mig att Harald inte trivs så bra med att jobba med det som i vanliga fall är instegsjobb för dem som är på väg in i branschen, han ledde trots allt melodifestivalen för femton år sen...

Och tänk om jag hamnar där! Tänk om jag om tio, tjugo, trettio år sitter fast med ett jobb som jag hatar bara för att jag inte ser och förbereder karriärvägar utan bara trivs otroligt bra med det jag gör här och nu...

Jag blev så förvirrad av Harald i rutan att jag var tvungen att ta tag i mitt liv!

 

Så nu har jag varit hos optikern och tittat på nya glasögonbågar!

 

För någon karriärmänniska kommer jag aldrig att bli...

 

Önskar bara att någon kom förbi och hjälpte mig att välja...

 

Bågar alltså - inte jobb...

 

Eder karriärsförskräckte och sällskapssjuke

/Rev.D

Om höns och deras hjärnor...

Jag hade fem hönor en gång... och det var samma kaos så fort jag skulle mata dem… De hade varsin matskål i hönshuset där de bodde - så kom jag in med maten och började hälla upp maten i den första skålen…

Genast var alla fem hönorna där och kacklade och bråkade. Fjädrar flög och det var ett otroligt liv! Under jag gick jag vidare och hällde upp maten i de övriga matskålarna. Tror ni att hönorna spred ut sig?

Nejdå!

Jag stod förundrad och tittade på dem, samma kacklande och levande vid varje matskål.

Det var ungefär då som jag förstod innebörden av begreppet hönshjärna! Vad har nu detta med något att göra? Jo, jag tror att vi alla ibland är hönshjärnor!

Om någon frågar mig varför det finns ondska och lidande och smärta i världen så tänker jag att det beror på att vi människor är såna hönshjärnor…

Istället för att stanna upp och titta och fundera och se hur så många som möjligt kan få det så bra som möjligt så rusar jag fram och försöker se till att jag får, eller i alla fall min familj får. Eller möjligen att min släkt får. Eller alla som bor norr om dalälven… ja, det verkar gå i koncentriska cirklar det där…

Men poängen är att ju närmre mig människor står ju viktigare tycker jag det är att de har det bra och får vad de vill ha! Och i mitten står jag i all min glans… Eller rättare sagt, i mitten står min hönshjärna i all sin glans!

Så vill jag inte leva!!! Jag vill ju faktiskt vara en person som ser till andras bästa före mitt eget - och ibland lyckas jag med det. Men alltför ofta har jag svårt att se hur jag genom det jag köper eller säger eller gör bidrar med hönshjärneproducerad egoism och i förlängningen ondska till den här världen...

Det stora problemet är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad, sa Martin Luther King. Jag vill nog faktiskt sluta vara tyst!
Jag vill försöka vara en människa som går emot ondska och egoism - så att den här tillvaron kanske till slut kan bli varm och omslutande istället för kall och uteslutande!

För visst är ett vi mycket intressantare än me myself and I

Gemenskapsbefrämjande kramar på er!
/Rev. D

Å vilket party!

Men vad roligt jag hade igår!!!

Goda vänner kom hem till mig och min kaktus där tacobuffen stod på bordet och tequilan och limetoppad öl serverades i lagoma mängder... Årets entré gjordes av Umepinglan med pojkvän som dagen till ära skaffat sombreros och mustascher.

Vi skrattade och sjöng, SnyggSara fick med sin UNDERBARA röst tårar att komma i ögonvrån på flera av oss. Jag rös i hjärtat när jag såg den enorma kärlek som fanns i ögonen på SnyggSaras pojkvän när hon sjöng; SnyggSara - Håll fast i den pojken för glatta livet!!! HårdRolf rockade så hårt att väggarna skakade när församlingen gemensamt sjöng blandade powerballader!

Vi sjöng, vi dansade, vi blandade mysko drinkar av det som fanns i skåpen sedan vi omgrupperat till Kloka kollegan. Magiska Marran med syster virvlade in och vi sjöng Peps och Winnerbäck och dansade lite till...

Ramlade hem framåt fyra och somnade väldigt nöjd med tillvaron.

Nästa gång på korpstreetan! Hör du det umepinglan? Och så måste Rallykantorn vara med, hon fattades igår!

Jag är så tacksam för alla kloka, roliga och begåvade vänner! Ni gör att november blir uthärdligt... Även om jag inte har kommit igång med den här dagen förrän nu vid niotiden så var gårdagskvällen något av det roligaste på länge!

Much Love!
Rev.D

En lycklig barndom framför TV´n...

Efter kören idag satt jag och Rallykantorn och Umepinglan och pratade barnprogram...

Man får ofta höra att min generation (sjuttiotalisterna) blev förstörda av vilse i pannkakan, socialrealism och en graviditetsinformationsfilm med Gudrun Schyman naken... Men var det egentligen så illa?

När jag sitter och ser barnprogram med min son så tänker jag ibland att det är mycket högre tempo i dagens barnprogram... mer action, mer balla uttryck - det är helt enkelt sååå mycket häftigare idag än vad det var när jag var barn, men det är också sååå mycket mindre innehåll.

När jag var liten såg man tecknat en gång i veckan... ett kort avsnitt med Hacke Hackspett. Men oj vad viktiga dessa lördagmorgnar var! Man längtade efter lördagen då man vaknade innan mamma och pappa och gick ner till TV´n med resterna av chipsen från fredagsmyset och klockan kvart över åtta (har jag för mig att det var) sa Per Ragnar: "och Nu alla barn är det dags för Hacke". Och så kom avsnittet som kanske varade i fyra minuter och sen fick man vänta en vecka tills nästa gång det var tecknad film (om inte Professor Baltazar råkade sändas under veckan...). Under denna vecka fick man annars hålla till godo med Staffan Westerberg eller Tjeckoslovakisk dockteater. Idag finns det minst tre kanaler som sänder tecknat mer eller mindre dygnet runt. Men hur kul skulle piff och puff vara om de klädde granen varenda dag? Hur mycket partykänsla skulle en melodfestival ge om den ägde rum varje fredag? Det man inte behöver längta efter tappar ganska snart i värde - längtan bär i sig själv en mening!

Ett annat problem i dagens actionspäckade barnprogramsvärld är att det inte finns plats för guldkornen som jag kommer ihåg från när jag var liten. Alla vi barn i Bulembush (osäker på stavningen här...) eller det där programet om kroppen med den krullhåriga doktorn... Umepinglan sa "om han hade fått fortsätta hade fler velat jobba i vården - såå pedagogisk han var!" och det är nog sant. Anledningen att jag känner till hur blodet funkar har jag honom och urcellen Ellen att tacka för! Ett litet och smalt program med ett grymt pedagogiskt innehåll - var såg vi det senast på Disneychannel eller Cartoon Network? När jag lärde mig något genom att titta på barnprogrammen så får min son en häftig upplevelse med spänning och action. Sonen riskerar förvisso aldrig att bli uttråkad, men han lär sig å andra sidan inget heller...

Så summan är väl kanske då att det vi vunnit i valfrihet och häftighet har vi förlorat i kvalitet och pedagogik!

Det var bättre förr - ju förr desto bättre, iallfall i det här fallet!

Pussåkram!

/Rev.D

Om min obändliga längtan att vara cowboy

Det är vid den här tiden på året det brukar hända... När hösten sänker sig över tillvaron och det mörknar över varje vrå... Kylan tränger sig innanför alla jackor och halsdukar man försöker svepa in sig i och ett evigt duggregn suddar ut alla konturer.

Nu skulle jag vilja sätta mig på en häst och rida in i en solnedgång knäppande på min gitarr... Rida in i en dammig stad och rädda fattiga bönder och vackra damer från genuint onda bovar och banditer.

Förutom att jag inte kan rida tycker jag att den här idén är jättebra! Det är iallafall varmt i västern. Där jag befinner mig mörknar horisonten vid tre, tyvärr utan solnedgång som man kan rida mot. Min tillvaro är iochförsig ganska fri från den dammighet som präglar västern, men det beror på att damm inte trivs i rått duggregn. För att göra misären total är det tyvärr så att alla vackra damer i min närhet tycks klara sig utan min hjälp (eller ens sällskap)... De fattiga bönderna har jag faktiskt inte heller sett till - och var är en bra bov när man behöver honom???

Senhösten är som en långsam grå smet som långsamt men metodiskt tar bort leendet som dröjde kvar efter sommarnens värme och den tidiga höstens klara och höga luft. Herre Gud, jag måste försöka rycka upp mig och fixa till ett liv!

En ny arbetsvecka har börjat och jag kommer att få mycket motion! Min bil är inne på service och cykeln är stulen - så det blir till att promenera mellan skolorna den här veckan. Det är ju positivt!!! Å så snygg och smärt jag skall bli!

Och på fredag skall jag och min kaktus bjuda in goda vänner på mexarfest! Det skall bli roligt!!! Jag får väl se fredagen som min solnedgång och från och med nu sikta på den...

I´m a poor lonesome cowboy a long long way from home...

Howdy Partner!

Rev.D

Ja, man är iallafall inte värst...

Fick precis den här bilden skickad till mig och inser att jag inte är  klantigast i världshistorien... Alltid något:-)

 

 

Ber att få återkomma!

Puss på edra smalben!

Rev.d

En spännande väv...

Just nu sitter jag på min fasta mottagningstid på universitetet. Det är dock inga studenter här så jag passar på att blogga istället. Ni studenter som läser denna blogg kan ju ta till er detta inlägg särskilt, då det är skrivet på er tid!

Utanför fönstret passerar människor förbi - en del går långsamt och drömmande, en del har ett tydligt mål i sikte och går med raska steg mot det. Och så tänker jag: där passerar ett liv! Jag vet inte vilka människorna är, jag vet inte vad de tänker på - men när de passerar mitt fönster så passerar ett liv! Ett liv som mitt, fullt av drömmar, forhoppningar, rädslor, fördomar... - U name it!

Just nu sitter jag ganska säkert bakom en glasruta på ett mottagningsrum. Ingen av människorna som går förbi vet ens om att jag sitter och funderar på dem... Så jag kan ju komma på en massa saker om dem (om jag vill)
Typ såhär: Aha, välklädd kvinna, förtinånting, raska steg - hon är säkert en kvinna i karriären. och: Aha, man, femtio+ lodenrock skäggstubb och yllemössa - säkert en alkis!
Frågan är vad det ger mig - och nu spinner jag vidare på mitt förra blogginlägg.

Vissa av de här människorna som går förbi mitt fönster måste jag kanske möta utan en glasruta emellan ibland. Tyvärr vågar vissa människor inte mötas utan en säker glasruta emellan sig själv och den man möter. En glasruta av fördomar!
Man har helt enkelt bestämt sig för hur saker och ting förhåller sig innan man ens gjort ett försök att ställa en nyfiken fråga.
Jag tror att man mår bättre om man vågar vara öppen och inse att alla människor man möter är ett liv i sig självt och därför otroligt komplicerat och spännande - och alla dessa liv som jag möter kan berika mitt liv!!!

Så: våga vara en del av livet - sitt inte bakom en glasruta och titta på!

Buss å gran!
/Rev.D

En näradödenupplevelse...

Idag har jag upplevt våndan av att nästan kunna...

Normalt sett är det så att det finns tre tåtar i ett vägguttag, en svart en blå och en gröngul. Den svarta och den blåa är det ström i och den gröngula är jord. Döm av min förvåning när jag hittar en svart en blå och en RÖD tråd där jag skall koppla in min nyinköpta lampa...

Jaja, tänker jag och drar mig till minnes att röd var jord tidigare - och min kåk är ju ganska gammal... med skruvmejseln i högsta hugg kliver jag upp på stegen och tar mig an min lampinstallation. När jag tar i den röda tråden så killar det lite. En smart kille hade slutat där - inte jag!

Jag tänker, mitt dumnöt, att jag nog inte slagit av kontakten. Så ner från stegen kliver er Rev.D och går bort till kontakten och trycker in den, upp på stegen igen och flyttar undan den blåa och den svarta. Smärtan när jag fick en 220V-smäll fick mig att inse att den röda naturligtvis var en tändtråd. Min stackars son hoppade en halvmeter när jag hoppar ner från stegen och skriker: tändtråd! Tändtråd för h-e!!! Den underbara ungen fick mig tillbaka till verkligheten genom att säga: men pappa, är inte det ett fult ord?

Det fanns typ sju ställen där jag borde ha insett den röda trådens funktion, istället körde jag på - jag hade ju bestämt mig för att den röda tråden var jord!

Så vad kan man lära sig av detta? Förutom det uppenbara; att man skall veta vad man pysslar med innan man pysslar med det!!!

Översatt till livet i allmänhet: om man har bestämt sig för hur allt ser ut och fungerar så kommer man att få en smäll!

Puss på era smalben!
Eder elektrifierade
/Rev.D

Sitter och funderar såhär en fredagkväll...

Jag skulle partajat ikväll men det blev inställt på grund av en felbokad replokal... Istället fick jag skratta i en msn-konversation med en fantastiskt rolig människa. Jag är övertygad om att min fredagkväll blev mycket bättre även om jag hade tänkt den helt annorlunda.

Är det inte så livet fungerar? John Lennon sa: "life is what happens while you´re busy making other plans" (fritt citerat). Om jag tänker mig att jag skall göra si och så, tar livet en vändning och jag upptäcker att jag inte alls gör si och så utan istället ci och cå... och det är bra!

Ett gammalt ordspråk lyder: "när Gud stänger en dörr öppnar han (hon) ett fönster! Så tänker jag mig Gud! En Gud som vill mig väl! En Gud som inte vill döma och få mig att kräla i stoftet, utan en Gud som är som en snäll förälder som vill att jag skall må bra och utvecklas till en bättre människa...

Just nu åker jag liv... och det är skönt! Inte planera så mycket, inte styra upp tillvaron in i minsta detalj.

Jag tror att allt kommer att ordna sig till det bästa!

Pussåkram på er!

Tankar om ett hus med tinnar och torn!

Rubriken ovan har jag helt ohämmat stulit från min Rallykantor - tack för det RK!

Ikväll har jag haft en mycket trevlig upplevelse, att få fira en stilla och fri mässa (gudstjänst med nattvard) i vår lokala kyrka (det är alltså den som är huset med tinnar och torn...).
Vi testar en ny modell på gudstjänst som kallas "Enter - för dig som vill vidare". Såvitt jag vet är mässan ett hjärnbarn av nämnda Rallykantor och en av mina duktiga kollegor.

Men vilken fantastisk mässa det är! Ingen förberedelse, folk frågas innan mässan om de kan hjälpa till med något - och de vill!!!
Människor som nästan aldrig går i kyrkan blandas med sådana som nött kyrkbänk sedan de var späda barn... och alla får vara med - på lika villkor! Ingen kyrkiska som skapar barriärer, inga psalmer i tolvtonsskala, ytterst lite gregorianik. Och det blir så bra! Jag såg två personer gå från kyrkan med en tår i ögonvrån, en från min gospelkör - en riktig gammal kyrkråtta. Och en som jag vet har lite aversioner mot kyrkan. Båda berörda av samma gudstjänst.

Jag tror att vi har hittat något här! Något riktigt bra!

Detta var en riktigt bra dag! Sov gott!

Rev. D

Å vad livet är härligt!

En underbar dag idag!

Hösten visar sig från sin allra bästa sida med enormt vackra färger och en hög klar luft. Lite blåsigt kanske, men varför klaga?

Min arbetsdag började med några samtal klockan åtta på morgonen, efter det skall jag besöka ett antal gymnasieskolor och träffa roliga elever och intressanta lärare.

Ikväll skall jag få sjunga gospel med min kör, även om den här hösten (som alla andra höstar) har inneburit långvariga förkylningar med mycket halsont.

Efter kören är det mässa!

Å vilken bra dag - jag har världens bästa jobb, världens bästa kör och världens bästa tillvaro!

Å Å Å vad jag är glad idag!

Happy Clappy dans till er alla!

Att O-göra någons dag...

Det behövs så lite för att göra någons dag! Ett leende, att öppna en dörr, att säga "trevlig helg" till alla man möter såhär en kulen fredag. Så försöker jag göra - lite vanlig hederlig trevlighet helt enkelt.

Sen finns det andra som bestämt sig för att förpesta tillvaron så mycket som möjligt för resten av mänskligheten. Jag mötte en av dem idag på den stora mataffären.
En riktig gammal surkärring! På väg ut från kassan stöter jag till hennes vagn av misstag. Jag stannar upp, ler och ber om ursäkt - säger något om att jag visst hade lite bråttom. Hon säger: "du kan väl se dig för för helvete" och sen löper hon fullständigt amok. Efter en minuts utskällning går jag helt enkelt därifrån. Och om hon inte slutat skälla så står hon väl kvar där än! Alldeles ensam i sin bittra verklighet letandes efter någon att spy sin galla över.

Jag tycker såhär: oavsett hur sunkig ens dag har varit så finns det ingen anledning att ta ut det på resten av mänskligheten. Har man ingen snällt och trevligt att säga kan man lika gärna vara tyst!

Nu har jag konfirmandläger, det är nästan det roligaste som finns! Hoppas din helg blir lika bra och trevlig som min utan tvekan kommer att bli!

Toodeloo!
/Rev.D

Behovet av melankoli

Tjipp!

Idag regnar det i staden där jag bor. Inte sådär mysigt och millt utan kallt och hårt från sidan... De vackra höstlöven orkar inte hålla fast sig vid träden utan ramlar ner och de fula nakna grenarna syns utanför mitt kontorsfönster. Människor som passerar förbi drar ner huvudet i kragarna mot blåsten och skyndar mot okända mål. Tillvaron ser helt enkelt ganska deprimerande ut!

Och ändå är jag glad! Jag gläds åt misären, jag tycker att mörkret är mjukt och välkomnande. Jag sjunker ner i en melankolisk eftertanke och tycker att det är bra.

Många är så rädda för det där, rädda för när det roliga tar slut - man jagar vidare från kick till kick och vägrar ta till sig det faktum att allt roligt har ett slut.

Jag tycker om hösten! Att dra upp båten ur vattnet innebär förvisso att den här sommaren med alla dess fantastiska stunder är slut - men det innebär också att det kommer en vår och en ny sommar med nya, osedda, kuligheter. Att stänga och låsa om sommarstugan innebär också ett hopp om att få sätt nyckeln i låset och låsa upp inför en ny underbar sommar.

Vad skönt det är med höst! Vad mycket tid till eftertanke och bokslut.

Melankoli är inte farligt, bara en naturlig del av ett mänsligt liv!

Puss å kram!
/ Rev. D

Ett tappert försök till comeback!

Jag erkänner!

Jag har egogooglat!

Och det är INTE roligt när en av de första träffarna man får på mitt namn är ett blogginlägg om att jag är magsjuk.

Så - jag får helt enkelt skärpa till mig och skriva lite oftare på denna min styvmoderligt behandlade blogg!

Så - vad finns det att säga?

Ja, jag har fortfarande världens bästa jobb! Visst är det trist och trögt och tråkigt ibland, men om man ser till hur mycket roligt kontra hur mycket trist det är så är det förmodligen världens bästa!

Idag kom jag till en av mina gymnasieskolor och möttes i dörren av en gymnasist som kramade mig och sa: "du är det bästa som finns på X-skolan!". Jag är den förste att erkänna att jag inte kan dansa - men jag dansade ut från skolan med ett stort leende på läpparna.

Ibland är livet underbart!

Frid och Freud!
Rev. D

Urk

Det är ingé roligt att vara magsjuk... Jag har testat det sedan natten mellan Onsdag och Torsdag, jag vill orekommendera det!!!

Nu börjar jag äntligen komma på benen och dricker blåbärssoppa och äter korvbröd och försöker få krafterna tillbaka.

Ber att få återkomma när livet är trevligare!

Ideologins upplösning

Sitter här sent på kvällen och funderar på vad som är beständigt i tillvaron.

För tjugo år sedan var det en självklarhet att socialister var socialister, baptister baptister och papister papister. När jag växte upp var man antingen hårdrockare eller synthare. Däremellan fanns intet.

Sedan dess har västvärlden med höga knäuppdragningar joggat ut på postmodernismens gungfly. Och visst tycker jag att det är trevligt att få hitta nya gemenskaper med människor som jag inte delar åsiktsgemenskap med. En av de människor jag tycker är trevligast i den stad jag lever och verkar i är pingspastor. Teologiskt är vi inte överrens angående dopsyn, nattvardssyn, församlingssyn, delar av försoningsteologin samt pneumatologin. Men han är trevlig och vi kan be tillsammans. Det är den positiva sidan av att leva i en postmodern värld, för tjugo år sedan hade vi inte pratat med varandra.

Den negativa sidan är den värdenihilism som breder ut sig. Man kan faktiskt inte vara Lutheran och baptist på samma gång, lika lite som man kan vara moderat och vänsterpartist! Självklart skall vi samarbeta, självklart skall vi söka gemensamma vägar, självklart skall vi be tillsammans. Men vi tänker inte likadant kring viktiga teologiska frågor som dop, nattvard och församling. Det vore förljuget att låtsas något annat!

Jag tror av hela mitt hjärta att framtiden för kyrkan (alla kyrkor) är att sluta kompromissa i åsiktsfrågor och istället söka en bönegemenskap som inbegriper en mångfald av traditioner. Från de romerska tidebönerna till karismatiskt tungotal, från gungande gospelinspirerad lovsång till Shartauanska psalmer. Om vi som Kristi kropp kan omfamna denna gemenskap i Anden och fortfarande stå för att vi inte är överrens i ett antal sakfrågor - då har ekumeniken en framtid. Om vi försöker bli så lika varandra som möjligt då missar vi vad Paulus talar om när han säger:

Kroppen består inte av en enda del utan av många.Om foten säger: "Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen", så hör den likafullt till kroppen.Och om örat säger: "Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen", så hör det likafullt till kroppen.Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet?

Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. (1 Kor 12:15-18)

Jag inspireras ofta av detta som ekumen; vi skall inte sträva efter en åsiktsgemenskap - vi skall sträva efter en bönegemenskap! Jag ler fortfarande när jag tänker på hur jag ringde och gratulerade min vän pingstpastorn till hans nyfödda barn och trosvisst deklarerade att jag bokat kyrkan för barndop - varpå han skrattade gott! Det är ekumenik - att vara överens om att inte vara överens!

Den totala förvirringen

Oups... Jag trodde att jag förstod mig på datorer, men lyckades ändå på något sätt radera två blogginlägg... Får väl se till att skriva nya istället:-)

Trettio tappra...

Tillsammans med tre kollegor och en son åkte jag idag till Sundsvall för att begå allsvensk premiär...

Och vilken premiär det blev! Redan i tionde minuten nickade Isaac in ettan via ribban och efter nittio minuter stod det tre noll till HIF! På borta-sektionen stod trettio tappra själar och sjöng så gott vi kunde. Kändes gott att få peka mot Sundsvallsklacken och sjunga: "varför sjunger inte ni???" och mötas av ett grymtande... Men det som värmde mest i hjärtat var två andra saker:

Dels den snälle korvgubben som gav (sic!) junior en hamburgare när pappa försökte förklara att "nä, du kan inte få någon - de tar inte kort här". Och dels alla sundsvallssupportrar som faktiskt log mot oss trettio när vi tågade mot bilar, bussar och pubar sjungande och jublande genom Sundsvall.

Jag är glad att ramsan "Åh Nn stad är full av skit" ändrades till "Åh Sundsvalls stad - är full av snö". För, som någon uttryckte det: "de är ju så förbannat trevliga i den här stan, och tjejerna är ju snygga - vi kan inte dissa den här menlösa stan".

Fotboll förbrödrar och det är med sorgset sinne jag inser hur långt det är till Olympia. Men låt oss drömma oss bort för ett slag:

Då kanske vi kan förflyttas i sinnet till en sensommarkväll på Olympia, när läktarna gungar med sång i stil och klass, utan trumma:
När jag var ung och utan vett
Jag fråga’ vem är nummer ett
Min far han sa, att alla vet
Vi följer Skånes Stolthet
Vi är HIF, vi är HIF
Vi är HIF, vi är HIF
Vi är HIF, vi är HIF
Vi är HIF, vi är HIF"
Kanske är drömmen så bra att speakern i den annonserar: "Matchen är slut och HIF har slagit M*F (jag måste göra så med svordomar, jag är ju trots allt präst) med fyra noll!"

Åh, vad jag längtar!!!

Technorati-taggar: Helsingborgs IF,fotboll,allsvenskan,GIF Sundsvall

Det ska ju börja någonstans...

Så har det börjat; mitt liv i bloggosfären! Jag som ju egentligen är ganska skeptiskt inställd till det som bloggandet står för. För; varför skall du läsa detta? Du vet inte om jag är klok eller vettlös, god eller ond, rolig eller tragisk. Det som skrivs i bloggvärlden är som en snabb zappning av tyckande som snurrar förbi, utan djup, utan referenser, utan analys.

Alltså - helt perfekt för den postmoderna människan.

Jag skriver ibland krönikor i en lokal reklamfinansierad tidning. Alltsom oftast funderar jag på varför vissa människor (Jag, Helle Klein, och Jarl Alfredius t.ex.) har rätt att tycka. Medan andra människor inte har det. Det jag skriver i mina krönikor är ju egentligen bara tyckande, och tyckande brukar ha en relativt kort livslängd. Varför skall jag ha rätt att tycka och få mitt tyckande läst när så många andra människor har intressanta saker att säga men ingen medial röst? Så har jag tänkt många gånger inför mina krönikor.

Men sen slog det mig, bloggar är ju faktiskt ganska demokratiska! Här har jag samma möjlighet att bli läst som alla andra. För att travestera Rev. Dr. Martin Luther King:

I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by their medial coverage but by the content of their blogs.

Bloggarna är kanske en del av den nya demokratin - vem vet?

Jag tror att det är så, och den här bloggen kommer att handla om stort och smått, om tro och tvivel om roligt och sorgligt.

Så ser jag det