Lär oss hur få våra dagar är på det att vi må få visa hjärtan!

Snön yrde över vindrutan men vägen var inte hal - lite spårig bara. Jag var på väg för att hälsa på en kompis inåt landet och lät tankarna vandra lite fram och tillbaka.

Plötsligt känner jag i ryggslutet att något inte är som det ska, bilen har liksom inte kontakt med vägbanan längre. Jag släpper på gasen och då släpper bakänden på bilen ut åt vänster. Lugnt och försiktigt häver jag sladden men får retursladd - det är ungfär nu jag noterar timmerbilen som jag håller på att möta. Ett nästan overkligt lugn fyller mig och jag tänker - jag måste missa timmerbilen och sätta bilen i snövallen. Så min sista aktiva handling blir att rycka handbromsen så att bilen sladdar åt höger bort ifrån timmerbilen och in mot snövallen.

Snurrande på vägen ser jag hur timmerbilen passarar förarplatsen med kanske fem eller tio centimeter. Sekunden senare kraschar jag med bakänden före in i snövallen. Under snövallen fanns ett hårt räcke. När jag står still på vägen kommer Viktor (hunden) fram i framsätet och ser lite orolig ut - smällen mot räcket har kastat honom mot burdörren som gått upp.

Lite vimsig kollar så att jag och hunden är ok - och det är vi.

Jag kunde avslutat mitt liv idag... jag hade en timmerbil som passerade min förarplats på alldeles för nära håll för att man skall tycka att det är bekvämt.

Och min enda bestående tanke, både i olyckan och nu såhär några timmar senare är att man måste säga till människor man tycker om att man tycker om dem - det kan vara försent i en grisblink!

 

Så nu jag kommer att berätta för ett antal människor att jag tycker om dem. För jag vet inte hur många chanser jag får!

Kramas i trafiken!

Rev.D