Om min obändliga längtan att vara cowboy

Det är vid den här tiden på året det brukar hända... När hösten sänker sig över tillvaron och det mörknar över varje vrå... Kylan tränger sig innanför alla jackor och halsdukar man försöker svepa in sig i och ett evigt duggregn suddar ut alla konturer.

Nu skulle jag vilja sätta mig på en häst och rida in i en solnedgång knäppande på min gitarr... Rida in i en dammig stad och rädda fattiga bönder och vackra damer från genuint onda bovar och banditer.

Förutom att jag inte kan rida tycker jag att den här idén är jättebra! Det är iallafall varmt i västern. Där jag befinner mig mörknar horisonten vid tre, tyvärr utan solnedgång som man kan rida mot. Min tillvaro är iochförsig ganska fri från den dammighet som präglar västern, men det beror på att damm inte trivs i rått duggregn. För att göra misären total är det tyvärr så att alla vackra damer i min närhet tycks klara sig utan min hjälp (eller ens sällskap)... De fattiga bönderna har jag faktiskt inte heller sett till - och var är en bra bov när man behöver honom???

Senhösten är som en långsam grå smet som långsamt men metodiskt tar bort leendet som dröjde kvar efter sommarnens värme och den tidiga höstens klara och höga luft. Herre Gud, jag måste försöka rycka upp mig och fixa till ett liv!

En ny arbetsvecka har börjat och jag kommer att få mycket motion! Min bil är inne på service och cykeln är stulen - så det blir till att promenera mellan skolorna den här veckan. Det är ju positivt!!! Å så snygg och smärt jag skall bli!

Och på fredag skall jag och min kaktus bjuda in goda vänner på mexarfest! Det skall bli roligt!!! Jag får väl se fredagen som min solnedgång och från och med nu sikta på den...

I´m a poor lonesome cowboy a long long way from home...

Howdy Partner!

Rev.D