Urk

Det är ingé roligt att vara magsjuk... Jag har testat det sedan natten mellan Onsdag och Torsdag, jag vill orekommendera det!!!

Nu börjar jag äntligen komma på benen och dricker blåbärssoppa och äter korvbröd och försöker få krafterna tillbaka.

Ber att få återkomma när livet är trevligare!

Ideologins upplösning

Sitter här sent på kvällen och funderar på vad som är beständigt i tillvaron.

För tjugo år sedan var det en självklarhet att socialister var socialister, baptister baptister och papister papister. När jag växte upp var man antingen hårdrockare eller synthare. Däremellan fanns intet.

Sedan dess har västvärlden med höga knäuppdragningar joggat ut på postmodernismens gungfly. Och visst tycker jag att det är trevligt att få hitta nya gemenskaper med människor som jag inte delar åsiktsgemenskap med. En av de människor jag tycker är trevligast i den stad jag lever och verkar i är pingspastor. Teologiskt är vi inte överrens angående dopsyn, nattvardssyn, församlingssyn, delar av försoningsteologin samt pneumatologin. Men han är trevlig och vi kan be tillsammans. Det är den positiva sidan av att leva i en postmodern värld, för tjugo år sedan hade vi inte pratat med varandra.

Den negativa sidan är den värdenihilism som breder ut sig. Man kan faktiskt inte vara Lutheran och baptist på samma gång, lika lite som man kan vara moderat och vänsterpartist! Självklart skall vi samarbeta, självklart skall vi söka gemensamma vägar, självklart skall vi be tillsammans. Men vi tänker inte likadant kring viktiga teologiska frågor som dop, nattvard och församling. Det vore förljuget att låtsas något annat!

Jag tror av hela mitt hjärta att framtiden för kyrkan (alla kyrkor) är att sluta kompromissa i åsiktsfrågor och istället söka en bönegemenskap som inbegriper en mångfald av traditioner. Från de romerska tidebönerna till karismatiskt tungotal, från gungande gospelinspirerad lovsång till Shartauanska psalmer. Om vi som Kristi kropp kan omfamna denna gemenskap i Anden och fortfarande stå för att vi inte är överrens i ett antal sakfrågor - då har ekumeniken en framtid. Om vi försöker bli så lika varandra som möjligt då missar vi vad Paulus talar om när han säger:

Kroppen består inte av en enda del utan av många.Om foten säger: "Jag är ingen hand, jag hör inte till kroppen", så hör den likafullt till kroppen.Och om örat säger: "Jag är inget öga, jag hör inte till kroppen", så hör det likafullt till kroppen.Om hela kroppen var öga, vad blev det då av hörseln? Om allt var hörsel, vad blev det då av luktsinnet?

Men nu har Gud gett varje enskild del just den plats i kroppen som han ville. (1 Kor 12:15-18)

Jag inspireras ofta av detta som ekumen; vi skall inte sträva efter en åsiktsgemenskap - vi skall sträva efter en bönegemenskap! Jag ler fortfarande när jag tänker på hur jag ringde och gratulerade min vän pingstpastorn till hans nyfödda barn och trosvisst deklarerade att jag bokat kyrkan för barndop - varpå han skrattade gott! Det är ekumenik - att vara överens om att inte vara överens!

Den totala förvirringen

Oups... Jag trodde att jag förstod mig på datorer, men lyckades ändå på något sätt radera två blogginlägg... Får väl se till att skriva nya istället:-)

Trettio tappra...

Tillsammans med tre kollegor och en son åkte jag idag till Sundsvall för att begå allsvensk premiär...

Och vilken premiär det blev! Redan i tionde minuten nickade Isaac in ettan via ribban och efter nittio minuter stod det tre noll till HIF! På borta-sektionen stod trettio tappra själar och sjöng så gott vi kunde. Kändes gott att få peka mot Sundsvallsklacken och sjunga: "varför sjunger inte ni???" och mötas av ett grymtande... Men det som värmde mest i hjärtat var två andra saker:

Dels den snälle korvgubben som gav (sic!) junior en hamburgare när pappa försökte förklara att "nä, du kan inte få någon - de tar inte kort här". Och dels alla sundsvallssupportrar som faktiskt log mot oss trettio när vi tågade mot bilar, bussar och pubar sjungande och jublande genom Sundsvall.

Jag är glad att ramsan "Åh Nn stad är full av skit" ändrades till "Åh Sundsvalls stad - är full av snö". För, som någon uttryckte det: "de är ju så förbannat trevliga i den här stan, och tjejerna är ju snygga - vi kan inte dissa den här menlösa stan".

Fotboll förbrödrar och det är med sorgset sinne jag inser hur långt det är till Olympia. Men låt oss drömma oss bort för ett slag:

Då kanske vi kan förflyttas i sinnet till en sensommarkväll på Olympia, när läktarna gungar med sång i stil och klass, utan trumma:
När jag var ung och utan vett
Jag fråga’ vem är nummer ett
Min far han sa, att alla vet
Vi följer Skånes Stolthet
Vi är HIF, vi är HIF
Vi är HIF, vi är HIF
Vi är HIF, vi är HIF
Vi är HIF, vi är HIF"
Kanske är drömmen så bra att speakern i den annonserar: "Matchen är slut och HIF har slagit M*F (jag måste göra så med svordomar, jag är ju trots allt präst) med fyra noll!"

Åh, vad jag längtar!!!

Technorati-taggar: Helsingborgs IF,fotboll,allsvenskan,GIF Sundsvall

Det ska ju börja någonstans...

Så har det börjat; mitt liv i bloggosfären! Jag som ju egentligen är ganska skeptiskt inställd till det som bloggandet står för. För; varför skall du läsa detta? Du vet inte om jag är klok eller vettlös, god eller ond, rolig eller tragisk. Det som skrivs i bloggvärlden är som en snabb zappning av tyckande som snurrar förbi, utan djup, utan referenser, utan analys.

Alltså - helt perfekt för den postmoderna människan.

Jag skriver ibland krönikor i en lokal reklamfinansierad tidning. Alltsom oftast funderar jag på varför vissa människor (Jag, Helle Klein, och Jarl Alfredius t.ex.) har rätt att tycka. Medan andra människor inte har det. Det jag skriver i mina krönikor är ju egentligen bara tyckande, och tyckande brukar ha en relativt kort livslängd. Varför skall jag ha rätt att tycka och få mitt tyckande läst när så många andra människor har intressanta saker att säga men ingen medial röst? Så har jag tänkt många gånger inför mina krönikor.

Men sen slog det mig, bloggar är ju faktiskt ganska demokratiska! Här har jag samma möjlighet att bli läst som alla andra. För att travestera Rev. Dr. Martin Luther King:

I have a dream that my four little children will one day live in a nation where they will not be judged by their medial coverage but by the content of their blogs.

Bloggarna är kanske en del av den nya demokratin - vem vet?

Jag tror att det är så, och den här bloggen kommer att handla om stort och smått, om tro och tvivel om roligt och sorgligt.

Så ser jag det