Stackars Harald Treutiger!

Slog på min TV på eftermiddagen idag och vem får jag se om inte den gamle Robinsonräven Harald Treutiger. Han var programledare för ett av de där "ringainochvinnapengarprogrammen" som betalkanalerna kör för att det måste fylla ut sändiningstid.

Jag tyckte faktiskt synd om honom! Undrar hur han ser på tillvaron? Inte för att jag är någon karriärmänniska, jag vill ju bara ha kul - men för Harald har det väl ändå gått utför!?!

Och så tänkte jag i min mörka novemberdimma (där allt har en tendens att svart-målas och depprifieras) - tänk om man hamnar där en vacker dag... Jag menar: nånting måste ju ha hänt i Haralds liv om man tio år efter att ha varit stjärna på SVT leder eftermiddagsprogram som bara är en hårsmån mer kvalitativt än TV-shop...

Och för att vara en människa som hittills inte tänkt alls på det här med karriär så blev jag skakad... För jag kan tänka mig att Harald inte trivs så bra med att jobba med det som i vanliga fall är instegsjobb för dem som är på väg in i branschen, han ledde trots allt melodifestivalen för femton år sen...

Och tänk om jag hamnar där! Tänk om jag om tio, tjugo, trettio år sitter fast med ett jobb som jag hatar bara för att jag inte ser och förbereder karriärvägar utan bara trivs otroligt bra med det jag gör här och nu...

Jag blev så förvirrad av Harald i rutan att jag var tvungen att ta tag i mitt liv!

 

Så nu har jag varit hos optikern och tittat på nya glasögonbågar!

 

För någon karriärmänniska kommer jag aldrig att bli...

 

Önskar bara att någon kom förbi och hjälpte mig att välja...

 

Bågar alltså - inte jobb...

 

Eder karriärsförskräckte och sällskapssjuke

/Rev.D

Om höns och deras hjärnor...

Jag hade fem hönor en gång... och det var samma kaos så fort jag skulle mata dem… De hade varsin matskål i hönshuset där de bodde - så kom jag in med maten och började hälla upp maten i den första skålen…

Genast var alla fem hönorna där och kacklade och bråkade. Fjädrar flög och det var ett otroligt liv! Under jag gick jag vidare och hällde upp maten i de övriga matskålarna. Tror ni att hönorna spred ut sig?

Nejdå!

Jag stod förundrad och tittade på dem, samma kacklande och levande vid varje matskål.

Det var ungefär då som jag förstod innebörden av begreppet hönshjärna! Vad har nu detta med något att göra? Jo, jag tror att vi alla ibland är hönshjärnor!

Om någon frågar mig varför det finns ondska och lidande och smärta i världen så tänker jag att det beror på att vi människor är såna hönshjärnor…

Istället för att stanna upp och titta och fundera och se hur så många som möjligt kan få det så bra som möjligt så rusar jag fram och försöker se till att jag får, eller i alla fall min familj får. Eller möjligen att min släkt får. Eller alla som bor norr om dalälven… ja, det verkar gå i koncentriska cirklar det där…

Men poängen är att ju närmre mig människor står ju viktigare tycker jag det är att de har det bra och får vad de vill ha! Och i mitten står jag i all min glans… Eller rättare sagt, i mitten står min hönshjärna i all sin glans!

Så vill jag inte leva!!! Jag vill ju faktiskt vara en person som ser till andras bästa före mitt eget - och ibland lyckas jag med det. Men alltför ofta har jag svårt att se hur jag genom det jag köper eller säger eller gör bidrar med hönshjärneproducerad egoism och i förlängningen ondska till den här världen...

Det stora problemet är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad, sa Martin Luther King. Jag vill nog faktiskt sluta vara tyst!
Jag vill försöka vara en människa som går emot ondska och egoism - så att den här tillvaron kanske till slut kan bli varm och omslutande istället för kall och uteslutande!

För visst är ett vi mycket intressantare än me myself and I

Gemenskapsbefrämjande kramar på er!
/Rev. D

Å vilket party!

Men vad roligt jag hade igår!!!

Goda vänner kom hem till mig och min kaktus där tacobuffen stod på bordet och tequilan och limetoppad öl serverades i lagoma mängder... Årets entré gjordes av Umepinglan med pojkvän som dagen till ära skaffat sombreros och mustascher.

Vi skrattade och sjöng, SnyggSara fick med sin UNDERBARA röst tårar att komma i ögonvrån på flera av oss. Jag rös i hjärtat när jag såg den enorma kärlek som fanns i ögonen på SnyggSaras pojkvän när hon sjöng; SnyggSara - Håll fast i den pojken för glatta livet!!! HårdRolf rockade så hårt att väggarna skakade när församlingen gemensamt sjöng blandade powerballader!

Vi sjöng, vi dansade, vi blandade mysko drinkar av det som fanns i skåpen sedan vi omgrupperat till Kloka kollegan. Magiska Marran med syster virvlade in och vi sjöng Peps och Winnerbäck och dansade lite till...

Ramlade hem framåt fyra och somnade väldigt nöjd med tillvaron.

Nästa gång på korpstreetan! Hör du det umepinglan? Och så måste Rallykantorn vara med, hon fattades igår!

Jag är så tacksam för alla kloka, roliga och begåvade vänner! Ni gör att november blir uthärdligt... Även om jag inte har kommit igång med den här dagen förrän nu vid niotiden så var gårdagskvällen något av det roligaste på länge!

Much Love!
Rev.D

En lycklig barndom framför TV´n...

Efter kören idag satt jag och Rallykantorn och Umepinglan och pratade barnprogram...

Man får ofta höra att min generation (sjuttiotalisterna) blev förstörda av vilse i pannkakan, socialrealism och en graviditetsinformationsfilm med Gudrun Schyman naken... Men var det egentligen så illa?

När jag sitter och ser barnprogram med min son så tänker jag ibland att det är mycket högre tempo i dagens barnprogram... mer action, mer balla uttryck - det är helt enkelt sååå mycket häftigare idag än vad det var när jag var barn, men det är också sååå mycket mindre innehåll.

När jag var liten såg man tecknat en gång i veckan... ett kort avsnitt med Hacke Hackspett. Men oj vad viktiga dessa lördagmorgnar var! Man längtade efter lördagen då man vaknade innan mamma och pappa och gick ner till TV´n med resterna av chipsen från fredagsmyset och klockan kvart över åtta (har jag för mig att det var) sa Per Ragnar: "och Nu alla barn är det dags för Hacke". Och så kom avsnittet som kanske varade i fyra minuter och sen fick man vänta en vecka tills nästa gång det var tecknad film (om inte Professor Baltazar råkade sändas under veckan...). Under denna vecka fick man annars hålla till godo med Staffan Westerberg eller Tjeckoslovakisk dockteater. Idag finns det minst tre kanaler som sänder tecknat mer eller mindre dygnet runt. Men hur kul skulle piff och puff vara om de klädde granen varenda dag? Hur mycket partykänsla skulle en melodfestival ge om den ägde rum varje fredag? Det man inte behöver längta efter tappar ganska snart i värde - längtan bär i sig själv en mening!

Ett annat problem i dagens actionspäckade barnprogramsvärld är att det inte finns plats för guldkornen som jag kommer ihåg från när jag var liten. Alla vi barn i Bulembush (osäker på stavningen här...) eller det där programet om kroppen med den krullhåriga doktorn... Umepinglan sa "om han hade fått fortsätta hade fler velat jobba i vården - såå pedagogisk han var!" och det är nog sant. Anledningen att jag känner till hur blodet funkar har jag honom och urcellen Ellen att tacka för! Ett litet och smalt program med ett grymt pedagogiskt innehåll - var såg vi det senast på Disneychannel eller Cartoon Network? När jag lärde mig något genom att titta på barnprogrammen så får min son en häftig upplevelse med spänning och action. Sonen riskerar förvisso aldrig att bli uttråkad, men han lär sig å andra sidan inget heller...

Så summan är väl kanske då att det vi vunnit i valfrihet och häftighet har vi förlorat i kvalitet och pedagogik!

Det var bättre förr - ju förr desto bättre, iallfall i det här fallet!

Pussåkram!

/Rev.D

Om min obändliga längtan att vara cowboy

Det är vid den här tiden på året det brukar hända... När hösten sänker sig över tillvaron och det mörknar över varje vrå... Kylan tränger sig innanför alla jackor och halsdukar man försöker svepa in sig i och ett evigt duggregn suddar ut alla konturer.

Nu skulle jag vilja sätta mig på en häst och rida in i en solnedgång knäppande på min gitarr... Rida in i en dammig stad och rädda fattiga bönder och vackra damer från genuint onda bovar och banditer.

Förutom att jag inte kan rida tycker jag att den här idén är jättebra! Det är iallafall varmt i västern. Där jag befinner mig mörknar horisonten vid tre, tyvärr utan solnedgång som man kan rida mot. Min tillvaro är iochförsig ganska fri från den dammighet som präglar västern, men det beror på att damm inte trivs i rått duggregn. För att göra misären total är det tyvärr så att alla vackra damer i min närhet tycks klara sig utan min hjälp (eller ens sällskap)... De fattiga bönderna har jag faktiskt inte heller sett till - och var är en bra bov när man behöver honom???

Senhösten är som en långsam grå smet som långsamt men metodiskt tar bort leendet som dröjde kvar efter sommarnens värme och den tidiga höstens klara och höga luft. Herre Gud, jag måste försöka rycka upp mig och fixa till ett liv!

En ny arbetsvecka har börjat och jag kommer att få mycket motion! Min bil är inne på service och cykeln är stulen - så det blir till att promenera mellan skolorna den här veckan. Det är ju positivt!!! Å så snygg och smärt jag skall bli!

Och på fredag skall jag och min kaktus bjuda in goda vänner på mexarfest! Det skall bli roligt!!! Jag får väl se fredagen som min solnedgång och från och med nu sikta på den...

I´m a poor lonesome cowboy a long long way from home...

Howdy Partner!

Rev.D

Ja, man är iallafall inte värst...

Fick precis den här bilden skickad till mig och inser att jag inte är  klantigast i världshistorien... Alltid något:-)

 

 

Ber att få återkomma!

Puss på edra smalben!

Rev.d

En spännande väv...

Just nu sitter jag på min fasta mottagningstid på universitetet. Det är dock inga studenter här så jag passar på att blogga istället. Ni studenter som läser denna blogg kan ju ta till er detta inlägg särskilt, då det är skrivet på er tid!

Utanför fönstret passerar människor förbi - en del går långsamt och drömmande, en del har ett tydligt mål i sikte och går med raska steg mot det. Och så tänker jag: där passerar ett liv! Jag vet inte vilka människorna är, jag vet inte vad de tänker på - men när de passerar mitt fönster så passerar ett liv! Ett liv som mitt, fullt av drömmar, forhoppningar, rädslor, fördomar... - U name it!

Just nu sitter jag ganska säkert bakom en glasruta på ett mottagningsrum. Ingen av människorna som går förbi vet ens om att jag sitter och funderar på dem... Så jag kan ju komma på en massa saker om dem (om jag vill)
Typ såhär: Aha, välklädd kvinna, förtinånting, raska steg - hon är säkert en kvinna i karriären. och: Aha, man, femtio+ lodenrock skäggstubb och yllemössa - säkert en alkis!
Frågan är vad det ger mig - och nu spinner jag vidare på mitt förra blogginlägg.

Vissa av de här människorna som går förbi mitt fönster måste jag kanske möta utan en glasruta emellan ibland. Tyvärr vågar vissa människor inte mötas utan en säker glasruta emellan sig själv och den man möter. En glasruta av fördomar!
Man har helt enkelt bestämt sig för hur saker och ting förhåller sig innan man ens gjort ett försök att ställa en nyfiken fråga.
Jag tror att man mår bättre om man vågar vara öppen och inse att alla människor man möter är ett liv i sig självt och därför otroligt komplicerat och spännande - och alla dessa liv som jag möter kan berika mitt liv!!!

Så: våga vara en del av livet - sitt inte bakom en glasruta och titta på!

Buss å gran!
/Rev.D