Uppdatering

Min telefon havererade igår morse. Den blev bara grå och död och  gick inte att varken sätta på eller stänga av. Jag vet precis vad det berodde på! Mitt väckningsalarm gick igång på samma gång som ett sms och ett mail damp ner och samtidigt ringde en kollega. Dessa fyra händelser blev för mycket för min stackars telefon att hantera samtidigt så den la helt enkelt av.

Lite så känns det i mitt liv just nu! Det är för många olika saker att processa... Så jag blir grå och stänger av! Ligger kvar i sängen och slösurfar till klockan tre, städar inte och tycker att livet egentligen är rättså trist! De få glädjeämnen som dyker upp begravs snabbt i en känsla av allmän misär. Tillvarons orättvisa har en osviklig förmåga att gråmelera allt.

Jag skulle vilja få lite flyt, lite medgång - jag skulle, om så bara för en kort tid åka räkmacka genom livet. Bli lycklig och lyckad och snygg och smart. Just nu känner jag mig ungefär lika begåvad som en padda, och ungefär lika attraktiv!

Visst, visst - jag vet att jag inte är dum i huvudet, jag ser väl inte helt anskrämlig ut heller... men just nu i novembernojjans natt är jag en slö padda som inte orkar processa mer utan bara sitter och kväker kverulant i cyberrymden.

Varför kan jag inte göra med mig själv som med telefonen? Plugga in i datorn och synka om! Telefonen fungerar igen nu - vilket är mer än man kan säga om tillvaron!

Hur kan en god och allsmäktig Gud tillåta lidande?

Sitter här, alldeles för sent, och funderar över tillvaron. Har haft ett långt samtal med en vän ikväll och är omtumlad...

När något så vidrigt som ett barns död händer så blir jag arg, riktigt riktigt arg och min ilska riktas mot Gud. Hur kan Gud tillåta att ett litet efterlängtat och älskat barn bara dör? Känner hur ilskan börjar bubbla i mig när jag skriver detta!

Existerar Gud ens? Eller är vi bara utslängda till ett kallt ödes oberäkneliga nycker?

Samtalet med vännen kom in på detta, och han sa något som jag nog alltid kommer att bära med mig! Han sa: "om inte Gud fanns skulle allt vara så mycket smärtsammare! Man tvivlar inte på Gud när det onda händer, man lutar sig mot honom..."

Dessa ord, från en människa vars hela tillvaro ligger i spillror, var något av det starkaste jag har hört.

Jag är fortfarande arg! Men någonstans i hjärnbarkens bakkant börjar en annan bild gry! Bilden av en förälder, den ulitmata föräldern! Det barn som slagit sig så illa att han klamrar sig fast vid livet med uppbådandet av sitt sista uns av ork - det barnet omsluter Gud, skyddar och bär - så småningom ut ur det svåra!

Det barn som är så arg, så arg (jag) och med intensiteten hos en ilsken femåring boxar den gudomliga magen (siktar nog tillochmed mot skrevet), stampar med fötterna och skriker och gråter. Detta barn låter han hållas men låter mig ändå mitt i all vidrighet ana att det faktiskt finns en Gudomlig kärlek...

Nä - Gud är ingen curlingförälder...

Gråtande, arg, men ändå trygg... tror jag...

/Rev.D

Ledsen... så fruktansvärt ledsen...

Fick ett telefonsamtal nu ikväll... En vän till mig som förlorade jobbet för en månad sedan förlorade nu sin fyra månader gamla pojke... hans lilla hjärta slutade bara slå, sa doktorn...

Jag är så ledsen, jag är så arg! Jag hade önskat att det fanns ett svar, någon slags ljus i tunneln - men det finns det inte. Att påstå något annat vore just nu ett hån.

Du tappat ditt ord och din papperslapp, du barfotabarn i livet

så sitter du åter på handlarns trapp och gråter så över dig givet.

Vad var det för ord, var det långt eller kort

- var det väl eller illa skrivet?

Kom håg det fort förrns vi förser dig bort

Du barfotabarn i livet.

Just nu är jag ett barfotabarn i livet!

Tyrannosaurus Tax

Satte mig tillrätta i sängen för att skriva några väl valda tankar i denna min blogg... så känner jag en kall nos mot mitt ben och världens brunaste ögon tittar bedjande på mig. Den ludna besten snurrar några varv och lägger sig på rygg och vill bli kliad på magen. Jag tog ett kort med mobilen så att ni alla förstår vilken underbart söt och rar jycke jag har!

Nån klok människa (eller inte) sa en gång: ju mer jag lär känna människor, ju bättre tycker jag om min hund! Nå - det är ju kanske väl deprimerande att tänka så om resten av mänskligheten. Men det ligger kanske något i det! Min hund har tid för mig, jag är centrum i hans liv. Han kommer aldrig att lura mig, aldrig att tala illa om mig. Aldrig tröttna på mitt sällskap och aldrig flytta långt bort (fast nu var det ju jag som flyttade ifrån mina vänner... nåja... f´låt alla skånska vänner!!!) Om jag inte finns i närheten så gnäller han lite olyckligt. Om jag öppnar munnen och säger något till honom så viftar han direkt på svansen. Om jag sitter i soffan eller ligger i sängen och deppar så kommer han och gosar med mig eller tvingar mig att ta en promenad eftersom han behöver gå ut. Och när vi väl kommit ut så får han mig att skratta genom att börja brottas med en pinne eller vilt anfalla en lövhög!

Älskar han mig? Nä, det tror jag inte... hundar kan inte älska - det krävs en mänsklig själ för det. Men han beter sig som om han älskade mig. Varför? Jo, för att han ser mig som sin flockledare, den trygga punkten i tillvaron, den som ser till att han får mat.

Läste en rolig bön en gång: Gud - gör mig till den människa min hund tror att jag är!

Jag skulle vilja vara så mot folk i min närhet - bry mig vilkorslöst! Att vara en person som har tid och kraft att bry mig... Att aldrig fly undan utan hela tiden stanna kvar och sprida glädje och kärlek.

Fördelen är att jag har ett långt liv på kanske sjuttio åttio år att öva - Viktor lever nog inte om tio...

Nu skall jag och min vän ta en promenad i det vackra vädret.

Pussa era husdjur!

Rev. D

Stackars Harald Treutiger!

Slog på min TV på eftermiddagen idag och vem får jag se om inte den gamle Robinsonräven Harald Treutiger. Han var programledare för ett av de där "ringainochvinnapengarprogrammen" som betalkanalerna kör för att det måste fylla ut sändiningstid.

Jag tyckte faktiskt synd om honom! Undrar hur han ser på tillvaron? Inte för att jag är någon karriärmänniska, jag vill ju bara ha kul - men för Harald har det väl ändå gått utför!?!

Och så tänkte jag i min mörka novemberdimma (där allt har en tendens att svart-målas och depprifieras) - tänk om man hamnar där en vacker dag... Jag menar: nånting måste ju ha hänt i Haralds liv om man tio år efter att ha varit stjärna på SVT leder eftermiddagsprogram som bara är en hårsmån mer kvalitativt än TV-shop...

Och för att vara en människa som hittills inte tänkt alls på det här med karriär så blev jag skakad... För jag kan tänka mig att Harald inte trivs så bra med att jobba med det som i vanliga fall är instegsjobb för dem som är på väg in i branschen, han ledde trots allt melodifestivalen för femton år sen...

Och tänk om jag hamnar där! Tänk om jag om tio, tjugo, trettio år sitter fast med ett jobb som jag hatar bara för att jag inte ser och förbereder karriärvägar utan bara trivs otroligt bra med det jag gör här och nu...

Jag blev så förvirrad av Harald i rutan att jag var tvungen att ta tag i mitt liv!

 

Så nu har jag varit hos optikern och tittat på nya glasögonbågar!

 

För någon karriärmänniska kommer jag aldrig att bli...

 

Önskar bara att någon kom förbi och hjälpte mig att välja...

 

Bågar alltså - inte jobb...

 

Eder karriärsförskräckte och sällskapssjuke

/Rev.D

Om höns och deras hjärnor...

Jag hade fem hönor en gång... och det var samma kaos så fort jag skulle mata dem… De hade varsin matskål i hönshuset där de bodde - så kom jag in med maten och började hälla upp maten i den första skålen…

Genast var alla fem hönorna där och kacklade och bråkade. Fjädrar flög och det var ett otroligt liv! Under jag gick jag vidare och hällde upp maten i de övriga matskålarna. Tror ni att hönorna spred ut sig?

Nejdå!

Jag stod förundrad och tittade på dem, samma kacklande och levande vid varje matskål.

Det var ungefär då som jag förstod innebörden av begreppet hönshjärna! Vad har nu detta med något att göra? Jo, jag tror att vi alla ibland är hönshjärnor!

Om någon frågar mig varför det finns ondska och lidande och smärta i världen så tänker jag att det beror på att vi människor är såna hönshjärnor…

Istället för att stanna upp och titta och fundera och se hur så många som möjligt kan få det så bra som möjligt så rusar jag fram och försöker se till att jag får, eller i alla fall min familj får. Eller möjligen att min släkt får. Eller alla som bor norr om dalälven… ja, det verkar gå i koncentriska cirklar det där…

Men poängen är att ju närmre mig människor står ju viktigare tycker jag det är att de har det bra och får vad de vill ha! Och i mitten står jag i all min glans… Eller rättare sagt, i mitten står min hönshjärna i all sin glans!

Så vill jag inte leva!!! Jag vill ju faktiskt vara en person som ser till andras bästa före mitt eget - och ibland lyckas jag med det. Men alltför ofta har jag svårt att se hur jag genom det jag köper eller säger eller gör bidrar med hönshjärneproducerad egoism och i förlängningen ondska till den här världen...

Det stora problemet är inte de onda människornas ondska utan de goda människornas tystnad, sa Martin Luther King. Jag vill nog faktiskt sluta vara tyst!
Jag vill försöka vara en människa som går emot ondska och egoism - så att den här tillvaron kanske till slut kan bli varm och omslutande istället för kall och uteslutande!

För visst är ett vi mycket intressantare än me myself and I

Gemenskapsbefrämjande kramar på er!
/Rev. D

Å vilket party!

Men vad roligt jag hade igår!!!

Goda vänner kom hem till mig och min kaktus där tacobuffen stod på bordet och tequilan och limetoppad öl serverades i lagoma mängder... Årets entré gjordes av Umepinglan med pojkvän som dagen till ära skaffat sombreros och mustascher.

Vi skrattade och sjöng, SnyggSara fick med sin UNDERBARA röst tårar att komma i ögonvrån på flera av oss. Jag rös i hjärtat när jag såg den enorma kärlek som fanns i ögonen på SnyggSaras pojkvän när hon sjöng; SnyggSara - Håll fast i den pojken för glatta livet!!! HårdRolf rockade så hårt att väggarna skakade när församlingen gemensamt sjöng blandade powerballader!

Vi sjöng, vi dansade, vi blandade mysko drinkar av det som fanns i skåpen sedan vi omgrupperat till Kloka kollegan. Magiska Marran med syster virvlade in och vi sjöng Peps och Winnerbäck och dansade lite till...

Ramlade hem framåt fyra och somnade väldigt nöjd med tillvaron.

Nästa gång på korpstreetan! Hör du det umepinglan? Och så måste Rallykantorn vara med, hon fattades igår!

Jag är så tacksam för alla kloka, roliga och begåvade vänner! Ni gör att november blir uthärdligt... Även om jag inte har kommit igång med den här dagen förrän nu vid niotiden så var gårdagskvällen något av det roligaste på länge!

Much Love!
Rev.D